Carpe diem

Den här vackra novell, har tyvärr ingen skribent, antagligen en anonym som skrivit.
Den är hittad på den HÄR sidan.

_____________________________________________________

Hon kände hur hon bara ville bort. Bort så långt det bara gick. Få sjunka ner i en evig sömn och aldrig mera vakna. Försvinna från jordens yta för alltid…

Aili vände uppochned på lådan så att innehållet spreds ut på golvet framför henne och satte sig ned framför den öppna spisen. Hon tog fram ett av fotografierna och betraktade det sorgset. Längtan flammade upp inom henne och stack som vassa knivar i bröstet när hon såg in i de vackra blå ögonen. Hon fick en klump i halsen och tårarna brände bakom ögonlocken. Varför?
Det var en fråga som hon ställt sig själv många gånger men inte funnit något vettigt svar på.
Om hon bara inte hade varit så klumpig.
Om han bara inte hade gått tillbaka.
Om hon bara inte hade…
Men ordet ”om” existerade inte längre. Det som hade hänt hade hänt och det gick inte längre att göra något åt. Det tillhörde det förflutna och hon var tvungen att sikta in sig på nuet.
’Se framåt’ brukade hennes mamma säga, ’se aldrig bakåt’, då kommer du bara att bli förvirrad och aldrig kunna gå vidare. Men hon kunde inte bara lägga allting bakom sig utan att ha berättat hur det verkligen var. Alltså måste hon berätta allting en gång till…

*

Det var kallt ute. Så kallt att fingrarna nästan förfrös så fort man tog av sig vantarna. Varje andetag stack som nålar i lungorna och den bitande vinden trängde igenom kläderna så att man frös ända in i märgen.
Aili kurade ihop sig på den iskalla bänken och drog in armarna under dunjackan för att kunna hålla värmen bättre. Hon såg ut över den snöklädda fotbollsplanen, bort mot andra änden där killarna i hennes klass spelade snörugby. Hon kände värmen sprida sig genom varenda del i kroppen när hon såg Nicolas välbekanta gestallt borta vid ett av målen. Trots att han var klädd i tjockjacka och skydd och allt möjligt annat så kände hon igen honom. Hennes första och enda kärlek.

De hade varit ihop i mer än ett år nu men ändå blev hon fortfarande alldeles varm i kroppen varje gång hon såg honom.
”Kommer du eller?”
Aili ryckte till och vred på huvudet. Ellen stod bredvid henne med armarna i kors över bröstet och såg otåligt på henne.
”Eller ska du sitta här tills du fryser röven av dig?”
”Jag kommer! Ta det lugnt!” Sa Aili och reste på sig. Hon drog ut armarna ur jackan och stoppade ner dem i fickorna istället.
Långsamt följde hon efter Ellen bort till den andra sidan av planen där Camilla stod och pratade med en kille i blå jacka. Hon skyndade på stegen lite och kom snart fram till Camilla och killen, som hon genast kände igen som Jimmy, Camillas pojkvän.
”… ses vid busshållplatsen då. Skynda er!”
Jimmy nickade kort och gick bort mot de andra killarna som hade slutat att spela.
Camilla vände sig om och grep Aili i armen. ”Kom nu! Bussen går om sju minuter!”
Hon började dra henne bort mot öppningen i staketet och Aili lät sig dras.
”Skulle dem med eller?” frågade hon och ökade takten för att hänga med i Camillas takt.
”Ja, dem skulle bara göra en sak först”
”Vadå?”
”Jag vet inte!” sa Camilla smått irriterat . ”Varför frågar du så mycket?”
”Vadå? Är det förbjudet eller?” frågade Aili surt.
”Lägg av nu va!” sa Ellen och himlade med ögonen. ”Måste ni bråk hela tiden?”
”Vi bråkar inte!” sa Aili och fnissade, ”Vi diskuterar våldsamt!”
”Just det!” sa Camilla och flinade. Ellen himlade med ögonen igen men kunde inte låta bli att le.

Snart kom dem fram till busshållplatsen vid rosakiosken och dem slog sig ned på en av bänkarna utanför.
”Vilken buss är det?” frågade Aili och såg bort mot vägen.
”515”
Camilla trummade otåligt med fingrarna mot bänken och sökte med blicken utmed vägen.
”Vad är klockan?”
Aili fiskade upp mobilen ur fickan och kastade en snabb blick på den. ”Två minuter i fyra”
Hon stoppade tillbaka mobilen i fickan igen och vred på huvudet i riktning mot fotbollsplanen. Långt där borta såg hon Nicolas och de andra komma gående i långsam takt. I samma ögonblick svängde bussen in vid busshållplatsen.
Aili reste på sig och drog upp busskortet ur byxfickan.
”Kan dem inte skynda på lite!” sa Ellen och vinkade åt dem att öka takten.
”Jag uppehåller busschauffören” sa Camilla och log ett av sina mystiska leenden. Hon gick på bussen och Aili såg henne prata livligt med busschauffören som såg lite förskräckt ut. Stackars man.
Plötsligt kände hon två starka armar runt sig och Nicolas välbekanta röst i ena örat.
”Har du väntat länge?”
”Ja! Du går otroligt sakta, vet du det!” svarade hon och vände sig mot honom och kysste honom mjukt. Han skrattade och knuffade milt upp henne på bussen. Hon stämplade kortet och följde efter de andra längre bak i bussen.

Det var fullproppat med folk på bussen och det fanns nästan inga platser lediga, så det slutade med att hon fick sitta i Nicolas knä för att överhuvudtaget få en sittplats. Men det var inte helt fel det heller.
”När går tåget?” frågade Ellen och reste på sig för att släppa ut en gammal tant i pälsmössa. Hon la sig ner på sätena och bredde ut sig så mycket hon kunde.
”Halv fem” sa Camilla och gjorde en grimas åt henne. ”Sätt dig upp så att andra människor kan få sitta!”
Ellen flinade åt henne och satte sig upp. Camilla slog sig ner på det yttersta sätet och lutade sig mot henne. ”Det kommer att bli väldigt tajt! Vi kommer bara att ha tio minuter på oss att gå ner till stationen”.
”Ja vi vet! Men har du lust att sitta där nere och vänta i fyrtio minuter istället, så varsågod!” sa Jonte och gav henne ett av sina fula flin.
”Det var inte det jag menade!” sa hon och blängde på honom. Aili himlade med ögonen och suckade tyst. Nu började hon igen.
Plötsligt stannade bussen så häftigt att hon slog huvudet i stolen framför och alla som stod upp var nära på att falla omkull. Jonte tappade balansen fullständigt eftersom han inte höll i sig och ramlande ner över Aili som tappade andan.
”Jonte! Flytta på dig!” Flämtade hon och försökte knuffa undan honom. Han skrattade och reste på sig.
”Hur kör han egentligen?!” sa Ellen och gned sig i huvudet där hon måste ha slagit i sig.
Aili reste på sig så att Nicolas kunde komma ut och följde efter de andra när de klev av bussen.

En iskall vind mötte henne när hon steg ner på marken och hon skyndade sig in genom dörren till bussterminalen. Det var fullt med folk inne i terminalen och hon hade svårt för att hänga med de andra genom trängseln. Hade inte folk annat att göra?
Hon skyndade efter de andra bort mot svängdörrarna som ledde ut mot Partille centrum och såg sig om efter Nicolas. Han var precis bakom henne.
När hon klev ut genom dörrarna så började hon genast frysa igen och drog upp dragkedjan på jackan så långt det gick. Hon gick så fort hon kunde över den glashala marken och försökte undvika att halka.  Nicolas sprang efter henne och tryckte ned hennes mössa över ögonen på henne.
”Hey!” ropade hon och skrattade. Hon drog upp mössan igen och tog av sig vantarna för att borsta bort håret ur ansiktet. Nicolas skrattade och småsprang över vägen bort mot kyrkogården som låg på andra sidan. Aili följde efter honom och var nära på att halka på en isfläck som låg gömd under snön. Hon skrattade som en galning och Nicolas bara skakade på huvudet. Plötsligt märkte hon att hon bara höll i en vante och vände sig om.
”Vad är det?” frågade Nicolas och vände sig också om.
”Min vante är borta” mumlade hon och sökte med blicken längs marken. Nicolas började också leta och gick tillbaka en bit. Hon hörde honom ropa till och sprang bort till honom. Han stod mitt på vägen och viftade med hennes röda vante i handen. Hon log mot honom och han började gå mot henne.
Då, helt plötsligt, så hörde hon ett högt tjut från ett signalhorn och hon kände hur skräcken flammade upp som en eld inom henne. Bara någon meter ifrån platsen där Nicolas stod kom en stor lastbil farande med en väldig fart.
”Nico! Akta!” skrek hon, men det var försent. Skräckslaget såg hon hur lastbilschauffören tappade kontrollen över bilen som sladdade på den hala marken och for rakt in i Nicolas som inte ens han reagera. Aili såg med fasa hur han flög i en båge genom luften och sedan brakade ner i marken med ett krasande ljud.
Det var som en dröm. En fassandsfull mardröm. Det kunde bara inte hända på riktigt, det var omöjligt.
Tankarna rusade febrilt i hennes huvud och hon kunde inte röra sig. Hela hennes hjärna hade slutat att fungera. Hon ville inte gå dit. Ville inte veta.
Människor hon inte kände hade samlats runt Nicolas kropp och hon såg deras skräckslagna miner. En del av hennes hjärna förstod att det var på riktigt när en man kände på hans hals och sedan skakade bistert på huvudet, men den andra delen ville inte förstå. Hon knep ihop ögonen och försökte stänga ute ljudet av polissirenerna som närmade sig. Låga röster svärmade omkring henne och någon ropade hennes namn, men det var som om hon hade stängt en dörr om sig, som om hon var i ett rum och de andra i ett annat.
Långsamt sjunk hon ned på marken och kände hur hon bara ville bort. Bort så långt det bara gick. Få sjunka ner i en evig sömn och aldrig vakna. Försvinna från jordens yta för alltid…

*

Aili torkade ilsket bort tårarna ur ansiktet. Nu fick hon väll ärligt talat ge sig. Hade hon inte gråtit tillräckligt för hans skull?
Hon drog ett djupt andetag och såg ner på alla sakerna som låg på golvet. Allting hade någonting med honom att göra. Bilder, kläder, biobiljetter … och även de röda vantarna som ju var själva grunden till allting.
Försiktigt strök hon handen över det sträva tyget och en mängd minnen strömmade genom hennes huvud. Nicolas som skrattade åt ett av hennes dåliga skämt, hans leende när han såg på henne … blicken i hans ögon när han såg lastbilen komma farande mot honom.
Bilden av hans ansikte och de vackra skräckslagna ögonen blev för mycket för henne och grep blint efter vantarna och slängde in dem i den flammande elden som brann i den öppna spisen. Ett plötsligt raseri mot hela världen fyllde henne och utan att tänka så kastade hon in resten av sakerna i elden och såg på medan de krullade ihop sig av värmen och svartnade.
Raseriet försvann lika snabbt som det kommit och hon stirrade på de förkolnade resterna av alla hennes minnen och försökte känna någon slags sorg, men det ända hon kände vara lättnad. Den spred sig som en löpeld genom henne och hon kände hur tomrummet i hennes bröst sakta fylldes av ett slags hopp. Hopp om att en dag kunna lämna allt detta bakom sig utan att känna det som om hon svek honom. Att hon fortfarande skulle kunna minnas honom men ändå kunna träffa andra människor då och då.
Den dagen skulle komma, det visste hon. Det var bara att vänta och se, och när den dagen kom så skulle hon ta emot den med öppna armar. Men till dess så fick hon ta en sak i taget.
”Carpe diem” hade någon en gång sagt. Och det var precis vad hon skulle göra.

Hon skulle fånga dagen.


Kommentarer
Postat av: Jennie

jag håller på att skriva en ny novell och när den är färdig , då skickar jag in den hit . ;)

2009-11-24 @ 17:46:05
URL: http://arebeautiful.blogspot.com

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback