Halloween


halloween-tema

Som ni ser här lite varstans på bloggen så håller vi på och bygger om till lite halloween tema! Det är självklart grymma Natalie som fixar designen. Jag hoppas ni gillar det och jag hoppas ni har en riktigt bra halloween i helgen!

Fortsätt skriv och skicka in! Alla verk publiceras och länkas!


Ett Romantiskt Citat

"In that moment, as the minister said his part, my world, which had been upside down for so long now, seemed to settle into its proper position. I saw just how silly I’d been for fearing this – as if it were an unwanted birthday gift or an embarrassing exhibition, like the prom. I looked into Edward’s shining, triumphant eyes and knew that I was winning, too. Because nothing else mattered but that I could stay with him."

Bella Swan, Breaking Dawn, Chapter 3, p.49
Hittad på : TwilightQuotes.com

 


Är det någon som tänker gå på premiären för den nya filmen?


Mail-ikonen är uppe till slut!

Nu kan ni maila oss hur och när ni vill!
tryck bara på bilden på oss två här vid sidan om . :)


och för att få det rätt; Nellie är till vänster, och jag är till höger.





I skolans höga ljud

Det har varit lite dålig uppdatering här på bloggen, och det ursäktar vi för, men vi har tyvärr haft fult upp med våra egna liv. Men nu har vi kommit med mer ideér och nu ska vi ta nya tag efter helgen igen!

Denna dikten är skriven den 15 december 2008 av mig.

I skolans höga ljud
går en så kallad brud
I skolans trånga korridorer tar hon mest plats
I skolans alla ögon är det på henne som alla blickar sätter sig fast
Önskar hon bli kysst
visar hon bara upp halva sin byst
Bruden har kontroll
Bruden åker från kille till kille som en jävla boll
Polare har hon flera
Beundrare har hon ännu mera
Vem vill inte vara som hon är?
Jävligt snygga kläder hon bär
Killar står i kön
för att känna på brudens kön
Hur fan står hon ut?
Det är väl hennes beslut
Klamydia, syfilis och gonnoré
hon har säkert de alla tre
Vänner efter henne går
för det är alltid hon som i centrum står
Med läpparna full av glans
får hon hos alla killar en chans
Med kroppen sprayad av doft
verkar hon ha det soft
Med IQ nere vid noll
har hon egentligen ingen koll
Ynkla 15 år
syns ju inte för hon går på tår
Hon verkar självständig
men hon är inte särskilt händig
Skita i skolan
för att hänga med polarn
för ett bloss vid skolans utkant
hallsbloss, annars är hon en fjant
fjortis, bitch och slampa
ingen får på henne trampa
hon bryter ner sig sakta
för hon inte har lyssnat på all fakta
hon tror att livet är en fest
och att ha kul älskar hon allra mest
folk varnar henne för döden
men hon oroar sig bara för det i nöden

väx upp skriker alla
för nu är det dom som är balla
tjejen är nu utsliten
och har trampat rakt i skiten
utan framtid hon nu där står
bara för att hon inte i skolan går
sjukdomar som aldrig går att läka
utan tabletter som hon i resten av livet får käka
ung är hon fortfarande
men nu är hon bara besvärande
här är nu döden
och nu ber hon i nöden




ett citat

"En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje."

- Astrid Lindgren



"En Mamma."

Här är en liten dikt, som jag själv skrivit. Tänkte att det behövs uppdateras, även om vi har höstlov! :)
Skriven: 24 Nov 2007


En mamma är en mamma.
En mamma betyder mycket.
En mamma finns där - när hon behövs.
Du, min mamma, är en sån mamma.
Hon gör vad som är hennes natur.
Hon skyddar, matar och ger kärlek.
En mamma är en mamma.
Du är en sån mamma.














" jag vaknade av att en av oss grät "

Nu har vi fått en dikt ifrån en tjej som heter Ellinor!

Ni hittar hennes blogg här


 

Hon tänker att det här ingen dikt
det här är en historia som ska berättas
som om man helt plötsligt skulle
vända sig om och tala om vädret som
om det vore något episkt, storslaget
såhär:
”vindarna är hjärtslitande viskningar
över stadens tunna gator och höga hus
solen har sedan länge gått sin väg
full på varmt vin av ruttnande druvor
det skall vara mörkt och kallt där vi
vandrar som vålnader eller änglar
och om vi vaknar av regnet mot rutan
skall du vara den första droppen som
når min kind

et cetera”

och sedan ska sidan vrida sig som en dörrknopp
varje vänt blad ska vara som en öppen dörr
varje steg ska vara tungt, ödesmättat

i sista sekunden, precis innan konfliktlösningen
blir det en kärlekshistoria
de har nyss träffats, hon
blir andfådd av att tänka på honom


Du säger att jag vinner krigen, men jag har aldrig varit en segrare.

Nu har vi fått en annan jättebra novell av en tjej som heter Jennie.

Ni hittar hennes blogg här



Tårarna som aldrig slutar att rinna. Händerna som inte vill sluta skaka. Benen som inte bär mig längre. Luften som inte vill gå in i lungorna. Hostar, försöker få lungorna att samarbeta med luften. Men det går bara inte. Jag har tystnat. Vågar inte uttrycka mig själv i ord längre. Är för rädd för reaktionen. Jag är på gränsen till att ge upp.

Vore det inte för dig, skulle det ha skett för länge sedan. Men nu händer det på riktigt! Slänger en snabb blick mot spegeln, men ångrar det med det samma. Just nu, vill jag försvinna. Just nu önskar jag att ljuset bara kunde hitta hit. Jag försökte vara stark. Vägrade ge upp. Skrek, stampade i golvet, grät, slog i väggen. Klarade inte av att ignoreras, att vara en i mängden. Klarade inte av att de aldrig såg mig. Att de förväntade sig att jag alltid skulle vara den lilla, osynliga flickan. Hon som alltid håller käften. Men nu, nu skriker jag. Jag gråter, jag slår, jag kämpar emot, jag ger upp.


Du sa att jag var svår att leva med. Att jag kunde väl åtminstone försöka. Med gråten i halsen tog jag emot orden. De var som ett slag mot huvudet. Det var en bekräftelse på att i andras ögon är jag verkligen en tönt . Jag har nu blivit stämplad som årets tönt . Gratulerar! Men tack så mycket! Lägger en hårslinga, som ramlat, bakom örat. Försöker resa mig, men det går inte. Benen bär inte. Ligger istället på det iskalla badrumsgolvet, med knäna nästan uppdragna till hakan.


Försöker gör mig så liten som möjligt, osynlig. Så att ingen ska se. Det långa bruna håret är okontrollerat risigt, ögonen saknar färg, kinderna är alldeles svarta efter nersmetat mascara och tröjan, som dessutom är alldeles för stor, är smutsig. Suckar, försöker pressa fram några tårar. Med det finns inte längre några tårar, de har tagit slut! Tvingar mig själv att ställa mig upp.


Grinar, drar på mig gymnastikskorna, lägger musiken i öronen och tar försiktigt upp ytterdörren. Måste ut härifrån, innan någon kommer hem. De ska inte behöva se mig så här. Börjar springa, tror att jag kan fly undan problemen. Snubblar, men reser mig snabbt upp igen. Orkar ingenting längre, men ändå springer jag, hela vägen. Det kallas envis.


Klumpen i magen och halsen blir bara större och större. Tankarna snurrar runt i huvudet. Försöker fokusera på löpningen, men det går inte. Tårarna rinner ner för mina kinder.


 Vad händer om jag slutar att andas? Om jag bara ger upp, för alltid. Skulle det vara bättre då?


Skulle det vara en befrielse för alla andra? Om jag inte existerade längre.


Tack för all glad respons!

Vi blir så glada över all respons vi får! Ni är guldvärda! verkligen! Alla noveller och dikter vi fått skickade oss är underbara. Fortsätt så! När man får så bra respons som vi har fått så vill man bara fortsätta och jobba hårdare och hårdare med den här bloggen, för jag tror iaf att det kommer bli en succé! Nu ska jag fortsätta läsa igenom novellerna och dikter ni har skickat, så publicerar jag det ni skickat strax!


En lögn, en trygghet.

Här kommer en dikt som rullade in i mailen för en stund sen!

Dikten heter; "En lögn, en trygghet" och är skriven av Emma Silfver.
Hennes blogg hittar ni här.


Du säger att det inte är någonting
jag är inte dum
och jag vet att det är mitt fel

Så jag gör som jag alltid gör
tröstar dig med lögner
lugnar dig med osanning
svärtar ner mig själv
i ett desperat försök att få dig sluta gråta

Du har fått mig att hata kärleken
jag insåg aldrig hur svårt det var
och jag vill inte såra dig
så jag målar upp någonting annat
som egentligen inte finns

Det är bara en tavla
känn på den
inte för hårt
den har inte torkat
du blandar ut färgerna

Den är fin, eller hur?
men det är bara en tavla


Plutande läppar som snuddar vid mina
en varm andedräkt träffar mig när du tyst viskar
jag älskar dig
och jag hinner tänka
att jag nu ska jag berätta
nu ska jag säga sanningen
tvätta mina inre väggar som är fyllda av smuts
men istället kräks jag ut de där orden
som för mig inte längre betyder något


Jag säger att det inte är någonting
du säger okej
går för att sätta på dagens första kopp kaffe
jag anstränger mig ju inte ens
hur kan du inte se?
antingen borde jag få pris för mina otroliga skådespelartalanger
eller så vet du egentligen vad som väntar
men är för rädd för att möta det

Du lever i min tavla
jag undrar om du vet
egentligen
en trygghet
vad vet jag


"Ett utdrag ur Karin Rogatjevas lyckliga liv"

Vi fick in en jättebra novell under dagen! Jag har tyvärr inte kunnat lägga upp den förens nu.
Vi hoppas att ni tycker om den!

Novellen heter: "Ett utdrag ur Karin Perovna Rogatjevas lyckliga liv" och den är skriven av Erika Lindblom. Hennes blogg hittar ni här.
___________________________________________________________________________

I slutet av 1791, under den för oss så föga ärorika gustavianska epoken, bodde den hederlige Gösta Ivanovich Rogatjev på sitt ståtliga gods i det av våra mera avlägset liggande guvernement tillsammans med sin plikttrogna hustru Karin Perovna.
De var ett mycket aktat och respekterat par och hade under sina trettio år som gifta berikats med 18 barn av vilka fem uppnått vuxen ålder. De två yngsta barnen, döttrarna Irina Göstovna och Svetlana Göstovna, var båda gifta och bodde i St.Petersburg respektive Moskwa.

Mellansbarnet, Peter Göstevich hade i sena tonåren utvecklat en lungsjukdom och vistades därför ständigt hos Gösta Ivanovich syster grevinnan Maria Ivanova Turgenjeva vid ryska Krim. Den näst äldsta sonen Nikolai Göstevich var löjtnant vid tsarens garde och levde, utan de kärleksfulla föräldrarnas vetskap, ett lössläppt liv i huvudstaden.

Den äldste sonen, Boris Göstevich, var det enda av de fem barnen som fortfarande bodde på godset. Boris Göstevich var en högväxt man med ett stort runt huvud, små grisliknande ögon, och en stor och bred mun. Trots att han ärvt sin fars synnerligen ofördelaktiga utseende var han en omtyckt man och för honom bad godsets 300 livegna dagligen.
Det förföll sig nu så, att i slutet av 1791, började den åldrande Gösta Ivanovich att känna sig krasslig.
En läkare tillkallades och det konstaterades att Gösta Ivanovich led av en ovanlig njursjukdom som med säkerhet skulle bli hans död.

Karin Perovna älskade sin make mer än någonting annat, men hon var en bildad och förnuftig kvinna, och tillät sig därför inte att bryta ihop och gå till sängs, utan istället började hon planera för godset fortsatta välfärd.
Hon drog slutsatsen att det viktigaste för godset fortsatta existens var att Boris Göstevich skaffade sig en hustru. Karin Perovna hade en vid vänskapskrets, men endast tre av hennes vänner hade döttrar i lämplig ålder. Den första av dessa vänner var Fru Astri Ulfovna Pusjkinskaja, hustru till den berömda poeten och prosaförfattaren Aleksander Pusjkin.

Astri Ulfovna var en mycket attraktiv kvinna med stora blåa ögon och vackert mörkblont hår. Hennes två döttrar, Maria Aleksandrovna och Dunja Aleksandrovna, var båda sin mor upp i dagen och därför två utmärkta tänkbara hustrur till Boris Göstevich. Den andra av Karin Perovnas vänner var Storfurstinnan Erika Feodorovna Romanova som var gift med den mördade tsar Peter III:s yngre bror Storfursten Sergei Alexandrovitj Romanov.

Erika Feodorovna var en reslig kvinna med ståtlig figur och välformade läppar. Tyvärr föreföll dig sig så att Erika Feodorovna var av skandinaviskt ursprung och hade det för skandinaver typiska platta och oformliga håret och det sägs att hon korsat sig både en och två gånger då det visat sig att alla hennes fem döttrar ärvt sitt fars mörka, tjocka och vackert lockiga hår.

Erika Feodorovnas fem döttrar, Elizavetha Sergevna, Tatiana Sergevna, Alexandra Sergevna, Katarina Sergevna och Julia Sergevna, var därför, på grund av det lockiga håret och moderns ståtliga figur, även de utmärkta som tänkbara makor till Boris Göstevich.

Karin Perovnas tredje vän, den skandalösa varietéartisten Linnea Bossovna Muromskaja, hade ett utmärkt ansikte med tilltalande blåa ögon, välskapt näsa och mun och skinande blont hår.

Linnea Bossovnas enda dotter, prima ballerinan Mathilda Kristoffovna Muromskaja, var en avbild av sin vackra mor och hade i början av sin balettkarriär varit den då levande tsar Peter III:s favorit och älskarinna.

Mathilda Kristoffovna hade kanske inte den bakgrund som Karin Perovna önskande, men hon var en sympatiskt och söt flicka och därför också hon en lämplig kandidat till att bli Boris Göstevich hustru.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Då klockan i salongen slog två om eftermiddagen och Karin Perovna suttit i sin fåtölj och väntat länge och väl på att gästerna skulle anlända trädde Boris Ivanovich in i rummet. Han var klädd i sina allra vackraste kläder, bar en pomadaluktande peruk och hade fått ansiktet vitpudrat.
Karin Perovna såg moderligt på sin son och log ömt. Hon tyckte att han utstrålade manlighet och hon kunde inte för sitt lov förstå att han snart skulle till att gifta sig. Det var ju inte länge sedan han som nyfödd legat i hennes armar och förgäves försökt fått tag i hennes mörkblonda, nästan bruna, hår.

"Det är då märkligt att de inte kan passa tiderna", sade Boris Ivanovich och sneglade på klockan. "De borde ju ha varit här för länge sedan. Kära mamma skall veta att jag inte tänker gifta mig med en kvinna som kommer försent."
"Kära Boris", svarade modern. "Hellre att en man kommer försent än en kvinna. Din far kom alltid förtidigt och det är därför vi fick så många barn."

Boris Ivanovich skulle precis till att svara då det knackade på dörren och betjänten Trupp steg in.
"Fru Muromskaja med dotter har anlänt", sade betjänten och fortsatte; "Har jag Hennes Nåds tillåtelse att visa in dem i salongen?"
Karin Perovna nickade och reste sig upp för att hälsa sina gäster välkomna.
"Åh kära Karin", sade Linnea Bossovna och omfamnade sin väninna. "Det var så länge sedan vi senast sågs. Detta är min dotter Mathilda Kristoffovna Muromskaja. Är hon inte vacker?"
"Välkommen Matilda Kristoffovna", sade Karin Perovna och sträckte ut sin hand och lät Matilda Kristoffovna kyssa den. "Mitt namn är Karin Perovna Rogatjeva och detta är min son, Boris Ivanovich."

Boris Ivanovich bugade sig djupt, fattade Matilda Kristoffovnas hand och hjälpte henne att sätta sig ner.
"Det förvånar mig inte att ni anländer först kära Linnea Bossovna", sade värdinnan. "Under alla de år vi känt varandra så är det ni, och endast ni, som någorlunda lyckats hålla tiderna. Min son sade precis innan er ankomst hur mycket han värdesätter en kvinna som kan passa tider."
"Jag kan försäkra Karin Perovna om att min dotter alltid håller tiden", sade Linnea Borsovna och log. "Hon är som sin mor, alltid i tid."

Mathilda Kristoffovna rodnade och skulle precis till att inleda en konversation med Boris Ivanovich då en fyrspänd vagn plötsligt körde in på gården. Den fyrspända vagnen var av en mycket fin sort och av det förgyllda kejserliga emblemet på vagnens sida att döma var det storfurstinnan Erika Feodorovna Romanova som anlänt med sina kungliga döttrar.

"Jag ser att ni ännu inte anpassat er till storstadens seder", sade Erika Feodorovna då hon med bred kjol och hög peruk några minuter senare uppenbarade sig i salongsdörren. "I St.Petersburg har de breddat dörrarna med två meter och höjt dem med en meter för att vi skall kunna ta oss in."
"Det förstår jag", svarade Karin Perovna och fortsatte ironiskt; "Jag förstår att de är tvungna att bredda dörrarna i huvudstaden. De flesta damerna där är trotsallt mycket feta."

"Så trevligt att se dig igen Karin Perovna", log Erika Feodorovna och kysste sin väninnas kind. "Och det är sannerligen ett nöje att återse er med kära Linnea Bossovna. Är det där er dotter? Ja, hon är sannerligen grann. Jag förstår nu varför min stackars salig svåger var så förtjust i henne.
Tillåt mig att presentera mina döttrar; detta är Elizavetha Sergevna, Tatiana Sergevna, Alexandra Sergevna, Katarina Sergevna och lilla Julia Sergevna. Har de inte vackra klänningar? Jag lät kejsarinnans sömmerska sy upp dem till ett mycket förmånligt pris. Men var har vi vår kära fru Pusjkinskaja? Är hon inte här än? Hur understår sig Astri Ulfovna att anlända senare än de kungliga?"

"För att jag är både klokare och vackrare än de flesta kungliga", sade Astri Ulfovna och trädde in i salongen. "Jag anlände precis efter er Erika Feodorovna, och jag hörde allt vad ni sade. Sade ni att ni fått era döttrars klänningar uppsydda till ett förmånligt pris? Kejsarinnans sömmerska syr klänningar billigt till alla sin kunder, men om sanningen skall fram så tar hon mer betalt än vad hon borde. Det vet alla begåvade."
"Så roligt att ni är här kära Astri Ulfovna", sade Karin Perovna. "Ty ni är den av mina väninnor som förstår min natur allra bäst om som jag mest förtroget kan tala med. Och detta är förstås era förtjusande döttrar? Åh, så stora de har blivit."
Betjänten Trupp steg in och annonserade att middagen var serverad.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Efter middagen annonserade Karin Perovna att hon ämnade att tala med sonens tänkbara makor var för sig. Hon slog sig ner i sin makes rökrum innanför salongen och den första hon kallade in var Astri Ulfovnas äldsta dotter Maria Aleksandrovna.
"Ni är sannerligen en grann flicka", sade Karin Perovna och log. "Jag kan se er som hustru till min son och detta hus härskarinna. Men kan ni se er själv som det?"
"Jag skulle vara mycket glad och hedrad över att vara detta hus härskarinna, men enbart om jag förälskar mig i er son och er son förälskar sig i mig."

"Vad spelar det för roll om min son älskar er eller inte? Ingen gifter sig av kärlek nuförtiden. Det är opraktiskt."
"Det må vara opraktiskt men det är det enda rätta."
"Men…"
"Förlåt att jag avbryter er Fru Rogatjeva, men det är Aleksander Pusjkins dotter ni talar med. Min far har lärt mig att alltid följa mitt hjärta, att leva för passionen och för kärleken. Han har lärt mig att trotsa allt för att uppnå den absoluta lyckan. Jag kan därför inte bli er sons hustru, om jag inte älskar honom. Hitills har han inte gjort något bestående intryck på mig, men om vi får spendera några månader tillsammans och lära känna varandra så kanske jag kan fatta tycke för honom."

"Det kommer inte att bli nödvändigt", konstaterade Karin kyligt och fortsatte; "Min man har inte långt kvar att leva och därför måste min son ovillkorligen vara förlovad innan veckan är slut."
"Då är jag rädd för att jag inte kan hjälpa er Karin Perovna."
"Säg mig Maria Aleksandrovna; är er syster av samma åsikt som ni?"
Maria Aleksandrovna nickade.
"Då behöver jag inte tala med henne. Vill ni vara så vänlig att be Mathilda Kristoffovna att komma in."
Maria Aleksandrovna reste sig upp och lämnade rummet. Kort efteråt dök den fagra prima ballerinan upp och Karin Perovna bjöd henne att sitta ner.

"Jag skall fråga er precis samma sak som jag frågade Maria Aleksandrovna", sade Karin och fortsatte; "Men denna gång hoppas jag på ett mer tillfredställande svar. Kan ni se er själv som detta hus härskarinna och hustru till min son?"
"Både ja och nej", svarade Mathilda Kristoffovna. "Jag kan se mig själv som husets härskarinna men inte som hustru till er son."
"Finner ni min son motbjudande?"
"Inte alls kära fru Rogatjeva. Jag har ingenting emot er son. Jag anser att han är ganska charmig och beundransvärd."
"Jag förstår inte. Vad är då problemet?"

"Problemet är att jag är emot själva äktenskapet. Jag skulle aldrig ens överväga att avsluta min karriär och bli någons hustru. Nej, jag trivs alldeles för bra med det jag gör och det betalar sig väl. Som ni vet så var jag salige tsar Peters älskarinna och nu är jag gamle storfurst Sergei Alexandrovitj älskarinna."

Karin Perovna satte den konjak som hon suttit och smuttat på i halsen och utbröt hostande; "Va? Är Mathilda Kristoffovna Erika Feodorovnas makes älskarinna? Är Erika Feodorovna medveten om detta?"
"Hennes höghet storfurstinnan Erika Feodorovna är mycket väl medveten om det, och hon till och med uppmuntrar det. Karin Perovna förstår att Erika Feodorovna inte är så skenhelig som hon ibland vill ge sken av."
"Jag förstår", muttrade Karin Perovna tyst och sade; "Det är ej längre nödvändigt att tala med er, då jag förstår att ni inte har någon avsikt att gifta er med min son. Kan ni vara snäll att avlägsna er och skicka in Erika Feodorovnas äldsta dotter?"
"Med nöje", svarade Mathilda Kristoffovna och lämnade rummet.

"Varsågod och sitt ner", sade Karin då Elizaveta Sergevna uppenbarade sig i dörren. "Får jag bjuda på en konjak?"Elizaveta Sergevna tackade glatt ja och till Karin Perovnas stora förvåning svepte Elizaveta Sergevna hela glasets innehåll på en gång.

"Det går i familjen", förklarade Elizaveta Sergevna och log.
"Jag skall gå rakt på sak. Kan ni ser er själv som hustru till min son och som detta hus härskarinna?"
"Jag önskar att jag kunde det", svarade Elizaveta Sergena och såg på Karin Pavlovna med sorgsna ögon. "Min uppfostran förbjuder mig tyvärr att gifta mig mer er son."
"Hur är det möjligt?"
"Jo, min mor har sedan jag var liten alltid sagt; gift dig med en man som är minst tjugo år äldre och du blir lycklig. Det är därför jag inte kan gifta mig med din son, han är ju trotsallt endast ett par år äldre än mig."

"Vilket struntprat! Det är verkligen typiskt er mor att lära er något så dumt. Vad har man för glädje av en man som är tjugo år äldre än sig själv? Kan verkligen er far, som är över sjuttio år gammal, verkligen tillfredsställa er mor som ännu är förhållandevis ung?"
"Nej, inte alls. Det är därför som mamma skaffat sig en yngre älskare. Han heter greve Orlav och är hemskt vänlig. Han är bara tjugotvå år gammal."
"Jag förstår", sade Karin Perlovna tyst och bet sig i läppen. "Vill ni vara vänlig att visa in er yngre syster Tatiana Sergevna."
"Åh, det tjänar ingenting till. Mina systrar är av samma åsikt som jag. Fast, min yngsta syster Julia Sergevna kanske är av intresse? Hon är bara tolv år gammal och faktiskt arton år yngre än er son."

"Nej, det behövs inte," svarade Karin Perlovna bekymrat och bad Elizaveta Sergevna att lämna henne ensam. Detta hade verkligen inte gått som hon hade tänkt sig. Ingen av hennes väninnors döttrar hade visat sig besitta rätt karaktär för att bli hustru till hennes son. Karin Perlovna begravde huvudet i händerna och grät. Vad skulle hon ta sig till?

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••


Karin Pavlovna satt i salongen och broderade tillsammans med sina väninnor då det knackade på dörren och Boris Göstevich stack in huvudet.

"Det är en sak som jag skulle vilja tala med mamma om", sade han.
"Skall vi avlägsna oss", frågade Astri Ulfovna och fattade sina saker.
"Nej, det behövs inte", svarade den unge mannen. "Jag vill att alla skall höra vad jag har att säga."

Boris Götevich satte sig ner bredvid sin mor, fattade hennes hand och sade; "Jag är så lycklig mamma, så otroligt lycklig! Jag har äntligen insett vem som jag vill spendera resten av mitt liv med."
"Åh kära barn, vad är det du säger", utbröt Karin Pavlovna glatt och fortsatte; "Nå berätta nu, vem är det?"

"Innan jag berättar vill jag först och främst tacka fru Pusjkinskaja. Hade det inte varit för era förtjusande döttrar, Maria Aleksandrovna och Dunja Aleksandrovna, så hade jag aldrig öppnat mina ögon för sanningen. De var de som fick mig att förstå att det viktigaste här i livet är att följa sitt hjärta."
"Åh min kära pojke", sade Karin Pavlovna. "Håll mig inte på sträckbänken längre. Snälla, berätta vem det är."

Boris Göstevich reste sig från soffan och gick fram till dörren. Han öppnade den på glänt och en handsbeklädd hand sträcktes in genom dörren. En hand som Boris Göstevich genast fattade.
"Personen vilken står bakom dörren och vilkens hand jag håller i, är den som jag vill spendera resten av mitt liv med."
"Åh vad spännande", skrattade Erika Feodorovna förtjust. "Detta är ju bättre än att gå på teater."

Karin Perlovna harklade sig och Erika Feodorovnas skratt dog genast ut.
"Nå, min gosse", sade Karin Perlovna ömt. "Vem är det du vill spendera resten av ditt liv med?"
"Får jag be fru Muromskaja om att på tre öppna dörren på vid gavel?"

Linnéa Bussovna nickade, reste sig upp, fattade dörrhandtaget och gjorde sig beredd på att öppna dörren.
"Ett…två…tre!"

På tre slängdes dörren upp och där stod, till sällskapets stora förvåning och förskräckelse, inte någon av de unga döttrarna, utan Trupp, betjänten.

"Detta är personen som jag vill spendera resten av mitt liv med", sade Boris Göstevich och förde betjänten in i rummet. "Jag älsk…"

"Det räcker", sade Karin Perlovna kallt och reste sig upp. "Du har svikit mig och jag vill ej längre veta av dig. Jag kan inte förvisa dig från huset för du står som arvinge i din fars testamente och han är för sjuk för att ändra det. Trots detta så är det här den sista gången vi ses, det svär jag på."
Karin Perlovna tog farväl av sina väninnor, gick in i sin makes sängkammare och lade sig ner bredvid honom.

"Åh Gösta Ivanovich", sade hon och lade armarna kring hans magra hals. "Den här dagen har verkligen inte blivit som jag hoppades att den skulle bli."
"Sådant händer min vän", svarade hennes make och hostade. "Karin Perovna, jag känner att jag inte har långt kvar och att jag snart kommer att dö. Jag vill att du förbereder dig på att jag mycket väl kan lämna dig ensam redan inatt."
"Jag följer med dig", utbrast Karin Perlovna och fortsatte; "När du dör finns det inte längre någonting för mig att leva för.

Boris Göstevich har svikit mig och våra yngre barn lever sina egna liv. Snälla Gösta, låt mig följa med dig. Låt oss återvända till vår ungdoms lyckliga dagar. Låt oss återvända till den dag då du befriade mig från mina föräldrar och från den fångenskap i vilken jag levde."

"Jag har aldrig kunnat neka dig någonting Karin Perovna och jag vet att när du bestämt dig för någonting så finns det inget man kan göra för att du skall ändra dig. Jag skall inte hindra dig min kära. Jag ger dig min tillåtelse att följa med mig."

Karin Perovna reste sig upp, gick fram till makens byrå, öppnade den och drog fram en revolver. Hon återvände till sängen, lade sig bredvid sin make och sade; "Du eller jag först?"
"Jag först", svarade Gösta Ivanovich. "Jag skulle aldrig klara av att se dig död."

Karin Perlovna nickade, placerade pistolspipan mot sin makes tinning, blundade och tryckte av. Det hördes ett dovt ljud och Karin Perlovnas bleka och skakande hand färgades röd av Gösta Ivanovich blod. Hon såg en stund på sin blodtäckta hand, snyftade och kysste ömt sin makes fortfarande varma panna.
"Vi ses snart, min vän", sade hon och positionerade pistolen mot sitt huvud.

Hon tog några djupa andetag, räknade till tre och tryckte av…


Bloglovin!

Vi har förstått att det är många som använder sig av bloglovin, så nu har vi skapat ett konto till bloggen, så det är bara till att lägga till oss där nu!

Här är vår länk:

Följ bloggen med bloglovin!














Fredags-Bloggen!

Vi är med och tävlar i Fredagsbloggen på den här tjejens blogg!
Gå in på tjejens blogg, och tävla ni med!

Det börjar komma in lite tips nu om noveller och liknande!
Vi är jätteglada för det här, och som en åter påminnelse (för att vi inte skaffat en Mail-ikon än) så har vi mailen ännu en gång :

min.egna.historia@gmail.com



Min själsfrände

Nu sitter jag här, och ser solen sakta gå ner, ner där himlen möter hav. Jag tänker tillbaka på alla de stunder vi upplevt ihop, du och jag.

Och om tiden gick att vrida tillbaka, till den dagen jag träffade dig, så skulle jag inte vilja ändra på något.
För varje dag jag fått vaknat upp bredvid dig, se in i dina ögon som åter slår upp för en ny dag, har för varje morgon, fått mig att le av lycka.

För varje natt när mörkret fallit sig på och vi sagt god natt till varandra, har för mig och fortfarande är en värdefull gåva.
Vi har varit med om mycket tillsammans, du och jag.
Vi har fått uppleva stor glädje och tyvärr tung sorg, genom våran vandring, hand i hand, tillsammans genom livet.
Vi har fått se våra barn komma till världen, fått äran att se dem växa upp och de i sin tur bilda familj, precis som du och jag en gång gjorde.
Det jag vill säga till dig, min älskade, är att jag vill tacka dig…. för att mitt liv med dig har varit fantastiskt.

Tack för att du gjort mitt liv helt komplett.
För 60 år sedan blev vi man och hustru och vi lovade varandra evig kärlek.
Det ska jag ge dig, för de 60 år vi redan vandrat vill jag fortsätta att vandra med dig vid min sida, år för år och dag för dag.
Du är min andra hälft och utan dig skulle jag famla i mörker.
Likt en stjärna på himlen utan sin natt.
Jag lovar dig att för dagen som var igår och för dagen som gryr idag, så ska jag fortsätta att vårda, respektera och beskydda dig.
Precis som jag gjort från den fösta dag, det blev du och jag.
Så min älskade, jag vet inte vad morgondagen bär av, men det jag kan lova dig, här och nu, är att jag kommer att älska dig….
 så länge som solen möter hav.


Micaela Lundgren
Utdrag från: http://www.diktkonst.se/


Kom igen, skriv!

Ursäkta den dåliga uppdateringen! Men vi har tyvärr inte fått in några mail ifrån er läsare, vi behöver verk för att få denna bloggen att fungera! Vi behöver eran tallang, eran visdom och era ord för att få detta att fungera. Vi gör detta just för er! För eran passion, finns det verkligen ingen där ute som vill dela med sig av det! kom igen, skriv! Skriv dåligt, skriv bra, skriv ledsamt, skriv glatt, skriv, bara skriv. Det spelar ingen roll hur reslutatet blir, så länge ni har försökt och åstakommit något. Ni kanske har någon gammal uppsatts, någon gammal svenska berättelse som ni blev nöjda med, skicka in den! Alla bidrag räknas, alla kommer upp (de som följer våra regler), alla blir länkade, alla blir lästa! Kom igen nu, skicka in!



När du trillar ner på någon räcker det inte att säga att du inte kunde hjälpa det, när allt kommer omkring kunde han förmodligen inte heller hjälpa att han hamnade under dig

Källa: Nalle Puh


Ett Smart Citat

"Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig.
Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."



Källa: Nalle Puh


Som en jobbig liten ovana

Vi förstår att i början kommer detta gå jättesegt. Vi kommer itne få särskilt mycket mail och statistiken kommer nog inte vara på topp. Då är det tur att jag och Natalie har så mycket på lager!


Tänkte bjuda på en dikt idag som jag skrev i oktober förra året!

Som en jobbig liten ovana
 
Du tog mig som en lek
men jag trodde att vår kärlek va så stark att den aldrig skulle bli blek
Jag ville vara vid din sida
men ur dina händer lät du mig glida
Mitt hjärta va ditt
men du tyckte bara att det va ett fånigt påhitt
Du sa att allt jag ville ha va för mycket begär
men allt jag ville va att du skulle hålla mig kär
Du sa att du ville gå din egna väg
och att det inte fanns någon annan utväg
men jag ville aldrig vara till besvär
jag ville bara att du skulle finnas med mig här
Du spelade ett oskylldigt spel
du skyllde på mig, som om det va mitt fel
Du sa att världen inte behöver oss två
och att du nu måste gå
Du sa att jag inte kunde stoppa dig
och att du inte längre älskade mig
Du lämnade mig ensam med kinder fulla av tårar
du kan inte fatta hur mycket orden sårar
Jag försökte få dig att ta tillbaks mig
men då blev jag till besvär för dig
Jag kan inte hjälpa det
för jag trodde vår kärlek va tät
Jag försökte få dig att ångra
jag ville inte att du skulle träffa andra
Men du gav mig ett kallt svar
i ditt liv finns jag inte kängre kvar
mitt hopp försvann
mitt hjärta brann
när mina förhoppningar va för höga
så försvann jag ur ditt öga
som en jobbig liten ovana



"Utan Namn"

Gjord: 29 Dec 2008
 Av: Natalie



"pappa? kan vi gå och titta på den där hemliga saken du berättade om?"
"ja det kan vi, men det kanske inte är så spännande som du förväntat dig..."
"det gör inget pappa. allting är spännande med dig!"
"haha, du är gullig du, gumman."
"jag är ingen gumma! så säger man väl inte?..."
"men jag menar inte så... jag menar att du är en söt liten gumma. som din mor."

"jag saknar mamma." tårar fyllde flickans stora ögon.
"jag vet. det gör jag med. Mycket."
pappan tog sin dotters hand och de gick in på museét.

Det var så länge sedan mamma dog. men det känns ändå som det var igår. hon stod där, så lycklig i köket, skrattet klingade gott med pappas fnissande. ja- det är sant. pappa fnissar. hennes léende. jag kommer aldrig glömma de där små smilgroparna hon hade. när jag var mindre undrade jag om man kunde stoppa små ärtor i dom så de försvann när hon slutade le. Suck. 15 år har gått. jag kommer fortfarande ihåg pappas min när jag kom ner till köket. det satt en polis vid köksbordet, och hade ett hemskt tonfall när han hälsade på mig. jag slängde mig i pappas famn och frågade jätteglatt.

"kommer mamma hem idag? pappa.. varför ser du så ledsen ut? har det hänt något med stampe?"

pappa tittade mig länge in i ögonen, som om han försökte få mig att förstå genom en blick. men jag var ju bara ett barn, inte förstod väl jag den vinken? det var bara en vuxen människa som kunde förstå vad han menade. nu efteråt förstår jag hur han kämpade för att få sig ur orden, få mig att förstå. att mamma inte fanns längre. att en dum farbror hade tagit sån där vuxendricka som bara pappa drack på julafton. druckit vuxendricka, och satt sig bakom ratten i sin blåa lastbil. och glömt att bromsa, när det slog rött.


Vårt sista Farväl

Nu ska jag visa er en alldeles egen berättelse som jag skrev i Januari detta året.

Hoppas ni gillar den !

Du hade bett mig komma till lekplatsen som låg precis vid sjukhuset du låg på, du sa aldrig varför och jag hade egentligen ingen ork till det men din vänliga röst fick mig att resa på mig och jag gav mig av till lekplatsen. Jag tog långa steg för att tiden skulle gå fortare, så du skulle säga att det va sent och att du va tvungen att gå in igen. Jag ville egentligen inte träffa dig, inte idag, kanske imorgon, fast helst om ett år. Lekplatsen syntes lång där borta och jag började gå lite fortare för att du inte skulle märka något, för att du inte skulle märka att jag ville gå längre och längre ifrån dig för varje steg jag tog. Jag såg dig inte först men din bleka hy skulle ha kunnat lysa upp hela lekplatsen. Jag gick sakta fram till dig och satte mig på gungan bredvid, den rörde på sig direkt när mina fingertoppar hade nuddat den tunna men ändå starka kedjan. Det blåste, din gunga vaggades till av vinden, jag ville nästan hålla fast dig för att vinden inte skulle dra dig iväg. Gungorna knarrade, och jag kunde höra dina svaga andetag som andades ut de sista delarna av ditt liv. Du harklade till, jag fylldes av onödigt hopp och trodde att du skulle säga något som skulle bryta denna äckliga tystnad. Men du sa ingenting, du satte istället ner fötterna så gungan slutade vagga. Du sneglade på mig, jag tittade tillbaks och mötte din oskuldsfulla blick, den blicken som hade fått mig att falla första gången jag såg dig. Jag tittade snabbt bort, jag ville inte falla igen, jag fick inte falla igen. Du hade berövat mig på så mycket, du kanske inte hade gjort det med tankarna på att det skulle ge mig men, men du hade gjort det mot mig. Jag hade försökt glömma allting som vi hade, tills du blev sjuk och försökte få mig att stanna kvar hos dig som ett litet extra stöd till livet. Men om sanningen ska fram så hade jag stannat kvar även om du hade blivit sjuk eller inte, för att stå vid din sida och känna din magi får mig att känna mig så stark att jag skulle kunna klara vad som helst. Men nu var du riktigt sjuk, och du hade inte ens hjälpt mig att komma över dig, du hade bara fått mig att få dåligt samvete som lämnade dig. Men det va det du va värd, att bli lämnad, för kärleken till dig gjorde så ont att jag inte kunde andas när jag tänkte på dig. . Du sa att du va mycket svag, att dina sista dagar hade kommit och att det va en kamp att ens sätta sig på gungan. Du berättade att din sjukdom hade tagit på dig så hårt att din kropp vägde mindre än en 5 årings tunna kropp. Du sa att du ville dö med värde, att du ville dö på ett vackert sätt och inte i en kall, vit sjukhussäng. Jag va för rädd för att fråga hur du ville lämna världen, för hur mycket du än hade sårat mig så ville jag inte att gud skulle ta min enda ängel ifrån mig. Hur mycket tårar jag än hade slösat på dig så ville jag inte att tårarna skulle va i onödan, jag ville att du skulle stanna kvar på jorden för att se mig bli stark. Plötsligt skrek du att du ville gunga, högt också, så högt att du kunde se till havet. Jag trodde du hade blivit helt galen av den där sjukdomen, vad du led av hade jag redan glömt bort, för det va inte viktigt, du va sjuk och så va det. Jag ställde mig bakom din gunga och tog tag i den, först tänkte jag höja den över mitt huvud så du skulle få känna den varma vinden i ditt tunna hår, men jag va rädd att du skulle gå sönder så skör och blek som du va så jag drog gungan upp till magen och släppte. Du skrek dovt att du ville gungan högre, men jag svarade att jag inte vågade för jag trodde du skulle falla i bitar när vinden rörde vid din kropp. Du skrek med din tunna röst som fördes bort av vinden att du ville högre upp och jag gjorde som du sa, jag drog gungan upp över huvudet och släppte sedan taget. Du skrattade, med ett skratt som följdes av hostningar, men det va ditt skratt. Jag hade inte hört dig skratta sen du fick reda på att du va dödligt sjuk, det kändes även som om jag inte heller hade skrattat på den tiden så jag skrattade med dig. Jag puttade på gungan då och då och jag stod bakom dig och log mitt största leende, du hade funnit din del av lyckan. Du skrek till, du skrek att du kunde se ända till havet, du skrattade ännu mer, och hostade tills jag trodde att din hals hade gått av. Du släppte armarna om de kalla kedjorna, mitt hjärta började dunka fortare och fortare, du försökte hålla balansen tills du va längst upp i gungans sväng. Vinden stannade, allt stannade och jag såg sakta hur din kropp rörde på sig upp mot himlen.
- Farväl älskling jag ska till havet nu. Skrek du med din sista ork.
Du släppte gungan och slängde dig upp mot himlen. Det va då jag förstod att det va vårat sista farväl.




Tack för responsen!

Va glada vi blir över att det är så många som tycker denna idé till blogg var bra! Vi hoppas att ni kommer tycka detta är en läsvärd blogg som besöks ofta. Det är ju trots allt ni som kommer skapa denna bloggen på ett sätt, det är ju ni som skickar in verken som andra kan läsa. Jag och Natalie skriver faktist själva lite saker! Jag (Nellie) skriver mest dikter och berättelser medans Natalie skriver en helt underbar fan-fic. ! Jag hoppas att ni kommer fortsätta besöka denna bloggen.


Visst blev designen snygg? Natalie är så grymt duktig.



klar för dagen!

Puh, det där var lite jobbigt!

suttit och gjort design typ heela dagen. Men nu ska det nästan vara klart!

lite här,lite där.. sen så gör jag inte mer på ett tag!

så nu ber jag er:
maila det ni vill ha publicerat!

min.egna.historia@gmail.com

Annies

Nu har vi fått vårat första mail!

Ifrån en tjej som heter Annie, om du ser detta så får du gärna skicka länken till din blogg så vi vet vem du är! :)


Jag sådde några blommor, en för varje vän
Jag tror att det var fyra, men särskilt minns jag en
Det blev höst och vinter och blommorna de dog
Men på våren kom de åter, men bara tre stod kvar och log
Sen kom regnet med moln stora grå
Nästa gång jag fann dem så var det bara två
Sen kom solen med allt ljus den har
Plötsligt stod det bara en ensam liten blomma kvar
Du härdades i solsken, du drunknade i regn
Men en sak är säker, du är en riktig vän

Välkomna

Som Natalie har skrivit här under så är detta en blogg för er skrivbenter, både tjejer och killar, som vill få era noveller, berättelser eller historier och dikter lästa och kommenterad. Vi kommer kämpa hårt för att få den här bloggen att synas och sticka ut, endast för att ni ska gå chans att stå lite i rampljuset.

Jag och Natalie kommer sammarbeta med detta och försöka göra detta till en så bra blogg som möjligt!

för att maila in era historier kan ni göra det på denna mailen:

min.egna.historia@gmail.com

En ny blogg!

Det här är ett litet projekt jag funderat på länge nu, och nu ska jag tamejfan få igång det!

Det är nog ingen som är här inne och tittar ännu, men jag hoppas att det kommer bli en bra sida för många , både för killar och tjejer.

Design ska fixas, skribenter (heter det så?) ska fixas, osv..

hoppas att detta kommer att funka! :)


// Natalie Lindquist,
   Nattiisch.blogg.se