Vi fick in en jättebra novell under dagen! Jag har tyvärr inte kunnat lägga upp den förens nu.
Vi hoppas att ni tycker om den!

Novellen heter: "Ett utdrag ur Karin Perovna Rogatjevas lyckliga liv" och den är skriven av Erika Lindblom. Hennes blogg hittar ni här.
___________________________________________________________________________

I slutet av 1791, under den för oss så föga ärorika gustavianska epoken, bodde den hederlige Gösta Ivanovich Rogatjev på sitt ståtliga gods i det av våra mera avlägset liggande guvernement tillsammans med sin plikttrogna hustru Karin Perovna.
De var ett mycket aktat och respekterat par och hade under sina trettio år som gifta berikats med 18 barn av vilka fem uppnått vuxen ålder. De två yngsta barnen, döttrarna Irina Göstovna och Svetlana Göstovna, var båda gifta och bodde i St.Petersburg respektive Moskwa.

Mellansbarnet, Peter Göstevich hade i sena tonåren utvecklat en lungsjukdom och vistades därför ständigt hos Gösta Ivanovich syster grevinnan Maria Ivanova Turgenjeva vid ryska Krim. Den näst äldsta sonen Nikolai Göstevich var löjtnant vid tsarens garde och levde, utan de kärleksfulla föräldrarnas vetskap, ett lössläppt liv i huvudstaden.

Den äldste sonen, Boris Göstevich, var det enda av de fem barnen som fortfarande bodde på godset. Boris Göstevich var en högväxt man med ett stort runt huvud, små grisliknande ögon, och en stor och bred mun. Trots att han ärvt sin fars synnerligen ofördelaktiga utseende var han en omtyckt man och för honom bad godsets 300 livegna dagligen.
Det förföll sig nu så, att i slutet av 1791, började den åldrande Gösta Ivanovich att känna sig krasslig.
En läkare tillkallades och det konstaterades att Gösta Ivanovich led av en ovanlig njursjukdom som med säkerhet skulle bli hans död.

Karin Perovna älskade sin make mer än någonting annat, men hon var en bildad och förnuftig kvinna, och tillät sig därför inte att bryta ihop och gå till sängs, utan istället började hon planera för godset fortsatta välfärd.
Hon drog slutsatsen att det viktigaste för godset fortsatta existens var att Boris Göstevich skaffade sig en hustru. Karin Perovna hade en vid vänskapskrets, men endast tre av hennes vänner hade döttrar i lämplig ålder. Den första av dessa vänner var Fru Astri Ulfovna Pusjkinskaja, hustru till den berömda poeten och prosaförfattaren Aleksander Pusjkin.

Astri Ulfovna var en mycket attraktiv kvinna med stora blåa ögon och vackert mörkblont hår. Hennes två döttrar, Maria Aleksandrovna och Dunja Aleksandrovna, var båda sin mor upp i dagen och därför två utmärkta tänkbara hustrur till Boris Göstevich. Den andra av Karin Perovnas vänner var Storfurstinnan Erika Feodorovna Romanova som var gift med den mördade tsar Peter III:s yngre bror Storfursten Sergei Alexandrovitj Romanov.

Erika Feodorovna var en reslig kvinna med ståtlig figur och välformade läppar. Tyvärr föreföll dig sig så att Erika Feodorovna var av skandinaviskt ursprung och hade det för skandinaver typiska platta och oformliga håret och det sägs att hon korsat sig både en och två gånger då det visat sig att alla hennes fem döttrar ärvt sitt fars mörka, tjocka och vackert lockiga hår.

Erika Feodorovnas fem döttrar, Elizavetha Sergevna, Tatiana Sergevna, Alexandra Sergevna, Katarina Sergevna och Julia Sergevna, var därför, på grund av det lockiga håret och moderns ståtliga figur, även de utmärkta som tänkbara makor till Boris Göstevich.

Karin Perovnas tredje vän, den skandalösa varietéartisten Linnea Bossovna Muromskaja, hade ett utmärkt ansikte med tilltalande blåa ögon, välskapt näsa och mun och skinande blont hår.

Linnea Bossovnas enda dotter, prima ballerinan Mathilda Kristoffovna Muromskaja, var en avbild av sin vackra mor och hade i början av sin balettkarriär varit den då levande tsar Peter III:s favorit och älskarinna.

Mathilda Kristoffovna hade kanske inte den bakgrund som Karin Perovna önskande, men hon var en sympatiskt och söt flicka och därför också hon en lämplig kandidat till att bli Boris Göstevich hustru.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Då klockan i salongen slog två om eftermiddagen och Karin Perovna suttit i sin fåtölj och väntat länge och väl på att gästerna skulle anlända trädde Boris Ivanovich in i rummet. Han var klädd i sina allra vackraste kläder, bar en pomadaluktande peruk och hade fått ansiktet vitpudrat.
Karin Perovna såg moderligt på sin son och log ömt. Hon tyckte att han utstrålade manlighet och hon kunde inte för sitt lov förstå att han snart skulle till att gifta sig. Det var ju inte länge sedan han som nyfödd legat i hennes armar och förgäves försökt fått tag i hennes mörkblonda, nästan bruna, hår.

"Det är då märkligt att de inte kan passa tiderna", sade Boris Ivanovich och sneglade på klockan. "De borde ju ha varit här för länge sedan. Kära mamma skall veta att jag inte tänker gifta mig med en kvinna som kommer försent."
"Kära Boris", svarade modern. "Hellre att en man kommer försent än en kvinna. Din far kom alltid förtidigt och det är därför vi fick så många barn."

Boris Ivanovich skulle precis till att svara då det knackade på dörren och betjänten Trupp steg in.
"Fru Muromskaja med dotter har anlänt", sade betjänten och fortsatte; "Har jag Hennes Nåds tillåtelse att visa in dem i salongen?"
Karin Perovna nickade och reste sig upp för att hälsa sina gäster välkomna.
"Åh kära Karin", sade Linnea Bossovna och omfamnade sin väninna. "Det var så länge sedan vi senast sågs. Detta är min dotter Mathilda Kristoffovna Muromskaja. Är hon inte vacker?"
"Välkommen Matilda Kristoffovna", sade Karin Perovna och sträckte ut sin hand och lät Matilda Kristoffovna kyssa den. "Mitt namn är Karin Perovna Rogatjeva och detta är min son, Boris Ivanovich."

Boris Ivanovich bugade sig djupt, fattade Matilda Kristoffovnas hand och hjälpte henne att sätta sig ner.
"Det förvånar mig inte att ni anländer först kära Linnea Bossovna", sade värdinnan. "Under alla de år vi känt varandra så är det ni, och endast ni, som någorlunda lyckats hålla tiderna. Min son sade precis innan er ankomst hur mycket han värdesätter en kvinna som kan passa tider."
"Jag kan försäkra Karin Perovna om att min dotter alltid håller tiden", sade Linnea Borsovna och log. "Hon är som sin mor, alltid i tid."

Mathilda Kristoffovna rodnade och skulle precis till att inleda en konversation med Boris Ivanovich då en fyrspänd vagn plötsligt körde in på gården. Den fyrspända vagnen var av en mycket fin sort och av det förgyllda kejserliga emblemet på vagnens sida att döma var det storfurstinnan Erika Feodorovna Romanova som anlänt med sina kungliga döttrar.

"Jag ser att ni ännu inte anpassat er till storstadens seder", sade Erika Feodorovna då hon med bred kjol och hög peruk några minuter senare uppenbarade sig i salongsdörren. "I St.Petersburg har de breddat dörrarna med två meter och höjt dem med en meter för att vi skall kunna ta oss in."
"Det förstår jag", svarade Karin Perovna och fortsatte ironiskt; "Jag förstår att de är tvungna att bredda dörrarna i huvudstaden. De flesta damerna där är trotsallt mycket feta."

"Så trevligt att se dig igen Karin Perovna", log Erika Feodorovna och kysste sin väninnas kind. "Och det är sannerligen ett nöje att återse er med kära Linnea Bossovna. Är det där er dotter? Ja, hon är sannerligen grann. Jag förstår nu varför min stackars salig svåger var så förtjust i henne.
Tillåt mig att presentera mina döttrar; detta är Elizavetha Sergevna, Tatiana Sergevna, Alexandra Sergevna, Katarina Sergevna och lilla Julia Sergevna. Har de inte vackra klänningar? Jag lät kejsarinnans sömmerska sy upp dem till ett mycket förmånligt pris. Men var har vi vår kära fru Pusjkinskaja? Är hon inte här än? Hur understår sig Astri Ulfovna att anlända senare än de kungliga?"

"För att jag är både klokare och vackrare än de flesta kungliga", sade Astri Ulfovna och trädde in i salongen. "Jag anlände precis efter er Erika Feodorovna, och jag hörde allt vad ni sade. Sade ni att ni fått era döttrars klänningar uppsydda till ett förmånligt pris? Kejsarinnans sömmerska syr klänningar billigt till alla sin kunder, men om sanningen skall fram så tar hon mer betalt än vad hon borde. Det vet alla begåvade."
"Så roligt att ni är här kära Astri Ulfovna", sade Karin Perovna. "Ty ni är den av mina väninnor som förstår min natur allra bäst om som jag mest förtroget kan tala med. Och detta är förstås era förtjusande döttrar? Åh, så stora de har blivit."
Betjänten Trupp steg in och annonserade att middagen var serverad.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Efter middagen annonserade Karin Perovna att hon ämnade att tala med sonens tänkbara makor var för sig. Hon slog sig ner i sin makes rökrum innanför salongen och den första hon kallade in var Astri Ulfovnas äldsta dotter Maria Aleksandrovna.
"Ni är sannerligen en grann flicka", sade Karin Perovna och log. "Jag kan se er som hustru till min son och detta hus härskarinna. Men kan ni se er själv som det?"
"Jag skulle vara mycket glad och hedrad över att vara detta hus härskarinna, men enbart om jag förälskar mig i er son och er son förälskar sig i mig."

"Vad spelar det för roll om min son älskar er eller inte? Ingen gifter sig av kärlek nuförtiden. Det är opraktiskt."
"Det må vara opraktiskt men det är det enda rätta."
"Men…"
"Förlåt att jag avbryter er Fru Rogatjeva, men det är Aleksander Pusjkins dotter ni talar med. Min far har lärt mig att alltid följa mitt hjärta, att leva för passionen och för kärleken. Han har lärt mig att trotsa allt för att uppnå den absoluta lyckan. Jag kan därför inte bli er sons hustru, om jag inte älskar honom. Hitills har han inte gjort något bestående intryck på mig, men om vi får spendera några månader tillsammans och lära känna varandra så kanske jag kan fatta tycke för honom."

"Det kommer inte att bli nödvändigt", konstaterade Karin kyligt och fortsatte; "Min man har inte långt kvar att leva och därför måste min son ovillkorligen vara förlovad innan veckan är slut."
"Då är jag rädd för att jag inte kan hjälpa er Karin Perovna."
"Säg mig Maria Aleksandrovna; är er syster av samma åsikt som ni?"
Maria Aleksandrovna nickade.
"Då behöver jag inte tala med henne. Vill ni vara så vänlig att be Mathilda Kristoffovna att komma in."
Maria Aleksandrovna reste sig upp och lämnade rummet. Kort efteråt dök den fagra prima ballerinan upp och Karin Perovna bjöd henne att sitta ner.

"Jag skall fråga er precis samma sak som jag frågade Maria Aleksandrovna", sade Karin och fortsatte; "Men denna gång hoppas jag på ett mer tillfredställande svar. Kan ni se er själv som detta hus härskarinna och hustru till min son?"
"Både ja och nej", svarade Mathilda Kristoffovna. "Jag kan se mig själv som husets härskarinna men inte som hustru till er son."
"Finner ni min son motbjudande?"
"Inte alls kära fru Rogatjeva. Jag har ingenting emot er son. Jag anser att han är ganska charmig och beundransvärd."
"Jag förstår inte. Vad är då problemet?"

"Problemet är att jag är emot själva äktenskapet. Jag skulle aldrig ens överväga att avsluta min karriär och bli någons hustru. Nej, jag trivs alldeles för bra med det jag gör och det betalar sig väl. Som ni vet så var jag salige tsar Peters älskarinna och nu är jag gamle storfurst Sergei Alexandrovitj älskarinna."

Karin Perovna satte den konjak som hon suttit och smuttat på i halsen och utbröt hostande; "Va? Är Mathilda Kristoffovna Erika Feodorovnas makes älskarinna? Är Erika Feodorovna medveten om detta?"
"Hennes höghet storfurstinnan Erika Feodorovna är mycket väl medveten om det, och hon till och med uppmuntrar det. Karin Perovna förstår att Erika Feodorovna inte är så skenhelig som hon ibland vill ge sken av."
"Jag förstår", muttrade Karin Perovna tyst och sade; "Det är ej längre nödvändigt att tala med er, då jag förstår att ni inte har någon avsikt att gifta er med min son. Kan ni vara snäll att avlägsna er och skicka in Erika Feodorovnas äldsta dotter?"
"Med nöje", svarade Mathilda Kristoffovna och lämnade rummet.

"Varsågod och sitt ner", sade Karin då Elizaveta Sergevna uppenbarade sig i dörren. "Får jag bjuda på en konjak?"Elizaveta Sergevna tackade glatt ja och till Karin Perovnas stora förvåning svepte Elizaveta Sergevna hela glasets innehåll på en gång.

"Det går i familjen", förklarade Elizaveta Sergevna och log.
"Jag skall gå rakt på sak. Kan ni ser er själv som hustru till min son och som detta hus härskarinna?"
"Jag önskar att jag kunde det", svarade Elizaveta Sergena och såg på Karin Pavlovna med sorgsna ögon. "Min uppfostran förbjuder mig tyvärr att gifta mig mer er son."
"Hur är det möjligt?"
"Jo, min mor har sedan jag var liten alltid sagt; gift dig med en man som är minst tjugo år äldre och du blir lycklig. Det är därför jag inte kan gifta mig med din son, han är ju trotsallt endast ett par år äldre än mig."

"Vilket struntprat! Det är verkligen typiskt er mor att lära er något så dumt. Vad har man för glädje av en man som är tjugo år äldre än sig själv? Kan verkligen er far, som är över sjuttio år gammal, verkligen tillfredsställa er mor som ännu är förhållandevis ung?"
"Nej, inte alls. Det är därför som mamma skaffat sig en yngre älskare. Han heter greve Orlav och är hemskt vänlig. Han är bara tjugotvå år gammal."
"Jag förstår", sade Karin Perlovna tyst och bet sig i läppen. "Vill ni vara vänlig att visa in er yngre syster Tatiana Sergevna."
"Åh, det tjänar ingenting till. Mina systrar är av samma åsikt som jag. Fast, min yngsta syster Julia Sergevna kanske är av intresse? Hon är bara tolv år gammal och faktiskt arton år yngre än er son."

"Nej, det behövs inte," svarade Karin Perlovna bekymrat och bad Elizaveta Sergevna att lämna henne ensam. Detta hade verkligen inte gått som hon hade tänkt sig. Ingen av hennes väninnors döttrar hade visat sig besitta rätt karaktär för att bli hustru till hennes son. Karin Perlovna begravde huvudet i händerna och grät. Vad skulle hon ta sig till?

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Karin Pavlovna satt i salongen och broderade tillsammans med sina väninnor då det knackade på dörren och Boris Göstevich stack in huvudet.

"Det är en sak som jag skulle vilja tala med mamma om", sade han.
"Skall vi avlägsna oss", frågade Astri Ulfovna och fattade sina saker.
"Nej, det behövs inte", svarade den unge mannen. "Jag vill att alla skall höra vad jag har att säga."

Boris Götevich satte sig ner bredvid sin mor, fattade hennes hand och sade; "Jag är så lycklig mamma, så otroligt lycklig! Jag har äntligen insett vem som jag vill spendera resten av mitt liv med."
"Åh kära barn, vad är det du säger", utbröt Karin Pavlovna glatt och fortsatte; "Nå berätta nu, vem är det?"

"Innan jag berättar vill jag först och främst tacka fru Pusjkinskaja. Hade det inte varit för era förtjusande döttrar, Maria Aleksandrovna och Dunja Aleksandrovna, så hade jag aldrig öppnat mina ögon för sanningen. De var de som fick mig att förstå att det viktigaste här i livet är att följa sitt hjärta."
"Åh min kära pojke", sade Karin Pavlovna. "Håll mig inte på sträckbänken längre. Snälla, berätta vem det är."

Boris Göstevich reste sig från soffan och gick fram till dörren. Han öppnade den på glänt och en handsbeklädd hand sträcktes in genom dörren. En hand som Boris Göstevich genast fattade.
"Personen vilken står bakom dörren och vilkens hand jag håller i, är den som jag vill spendera resten av mitt liv med."
"Åh vad spännande", skrattade Erika Feodorovna förtjust. "Detta är ju bättre än att gå på teater."

Karin Perlovna harklade sig och Erika Feodorovnas skratt dog genast ut.
"Nå, min gosse", sade Karin Perlovna ömt. "Vem är det du vill spendera resten av ditt liv med?"
"Får jag be fru Muromskaja om att på tre öppna dörren på vid gavel?"

Linnéa Bussovna nickade, reste sig upp, fattade dörrhandtaget och gjorde sig beredd på att öppna dörren.
"Ett…två…tre!"

På tre slängdes dörren upp och där stod, till sällskapets stora förvåning och förskräckelse, inte någon av de unga döttrarna, utan Trupp, betjänten.

"Detta är personen som jag vill spendera resten av mitt liv med", sade Boris Göstevich och förde betjänten in i rummet. "Jag älsk…"

"Det räcker", sade Karin Perlovna kallt och reste sig upp. "Du har svikit mig och jag vill ej längre veta av dig. Jag kan inte förvisa dig från huset för du står som arvinge i din fars testamente och han är för sjuk för att ändra det. Trots detta så är det här den sista gången vi ses, det svär jag på."
Karin Perlovna tog farväl av sina väninnor, gick in i sin makes sängkammare och lade sig ner bredvid honom.

"Åh Gösta Ivanovich", sade hon och lade armarna kring hans magra hals. "Den här dagen har verkligen inte blivit som jag hoppades att den skulle bli."
"Sådant händer min vän", svarade hennes make och hostade. "Karin Perovna, jag känner att jag inte har långt kvar och att jag snart kommer att dö. Jag vill att du förbereder dig på att jag mycket väl kan lämna dig ensam redan inatt."
"Jag följer med dig", utbrast Karin Perlovna och fortsatte; "När du dör finns det inte längre någonting för mig att leva för.

Boris Göstevich har svikit mig och våra yngre barn lever sina egna liv. Snälla Gösta, låt mig följa med dig. Låt oss återvända till vår ungdoms lyckliga dagar. Låt oss återvända till den dag då du befriade mig från mina föräldrar och från den fångenskap i vilken jag levde."

"Jag har aldrig kunnat neka dig någonting Karin Perovna och jag vet att när du bestämt dig för någonting så finns det inget man kan göra för att du skall ändra dig. Jag skall inte hindra dig min kära. Jag ger dig min tillåtelse att följa med mig."

Karin Perovna reste sig upp, gick fram till makens byrå, öppnade den och drog fram en revolver. Hon återvände till sängen, lade sig bredvid sin make och sade; "Du eller jag först?"
"Jag först", svarade Gösta Ivanovich. "Jag skulle aldrig klara av att se dig död."

Karin Perlovna nickade, placerade pistolspipan mot sin makes tinning, blundade och tryckte av. Det hördes ett dovt ljud och Karin Perlovnas bleka och skakande hand färgades röd av Gösta Ivanovich blod. Hon såg en stund på sin blodtäckta hand, snyftade och kysste ömt sin makes fortfarande varma panna.
"Vi ses snart, min vän", sade hon och positionerade pistolen mot sitt huvud.

Hon tog några djupa andetag, räknade till tre och tryckte av…