Nu har vi fått en annan jättebra novell av en tjej som heter Jennie.

Ni hittar hennes blogg här

Tårarna som aldrig slutar att rinna. Händerna som inte vill sluta skaka. Benen som inte bär mig längre. Luften som inte vill gå in i lungorna. Hostar, försöker få lungorna att samarbeta med luften. Men det går bara inte. Jag har tystnat. Vågar inte uttrycka mig själv i ord längre. Är för rädd för reaktionen. Jag är på gränsen till att ge upp.

Vore det inte för dig, skulle det ha skett för länge sedan. Men nu händer det på riktigt! Slänger en snabb blick mot spegeln, men ångrar det med det samma. Just nu, vill jag försvinna. Just nu önskar jag att ljuset bara kunde hitta hit. Jag försökte vara stark. Vägrade ge upp. Skrek, stampade i golvet, grät, slog i väggen. Klarade inte av att ignoreras, att vara en i mängden. Klarade inte av att de aldrig såg mig. Att de förväntade sig att jag alltid skulle vara den lilla, osynliga flickan. Hon som alltid håller käften. Men nu, nu skriker jag. Jag gråter, jag slår, jag kämpar emot, jag ger upp.

Du sa att jag var svår att leva med. Att jag kunde väl åtminstone försöka. Med gråten i halsen tog jag emot orden. De var som ett slag mot huvudet. Det var en bekräftelse på att i andras ögon är jag verkligen en tönt . Jag har nu blivit stämplad som årets tönt . Gratulerar! Men tack så mycket! Lägger en hårslinga, som ramlat, bakom örat. Försöker resa mig, men det går inte. Benen bär inte. Ligger istället på det iskalla badrumsgolvet, med knäna nästan uppdragna till hakan.

Försöker gör mig så liten som möjligt, osynlig. Så att ingen ska se. Det långa bruna håret är okontrollerat risigt, ögonen saknar färg, kinderna är alldeles svarta efter nersmetat mascara och tröjan, som dessutom är alldeles för stor, är smutsig. Suckar, försöker pressa fram några tårar. Med det finns inte längre några tårar, de har tagit slut! Tvingar mig själv att ställa mig upp.

Grinar, drar på mig gymnastikskorna, lägger musiken i öronen och tar försiktigt upp ytterdörren. Måste ut härifrån, innan någon kommer hem. De ska inte behöva se mig så här. Börjar springa, tror att jag kan fly undan problemen. Snubblar, men reser mig snabbt upp igen. Orkar ingenting längre, men ändå springer jag, hela vägen. Det kallas envis.

Klumpen i magen och halsen blir bara större och större. Tankarna snurrar runt i huvudet. Försöker fokusera på löpningen, men det går inte. Tårarna rinner ner för mina kinder.

 Vad händer om jag slutar att andas? Om jag bara ger upp, för alltid. Skulle det vara bättre då?

Skulle det vara en befrielse för alla andra? Om jag inte existerade längre.