Nu har vi fått in en novell ifrån en tjej som heter Johanna.

Fick tillslut hennes blogglänk med ! Ni hittar hennes blogg här.

ENSAM I MÖRKRET


Allt var ett enda mörker, smärtan i hennes bröst satt som sten, saknaden efter vänskap fanns kvar, allt kändes så meningslöst hon försökte förtränga allt men det gick inte. Allas röster ekade i hennes huvud hon mindes allt så klart från första klass till 9 an. Allas kalla blickar och de glåpord som kom ut ur deras munnar. När alla var ute och lekte på skolgården, hade ju alla något att göra. Tjejerna hoppade hopprep eller lekte häst eller bytte bokmärken.

Killarna spelade basket, eller lådhockey. Alla verkade ha det så kul men längst in under en stor ek stod en liten flicka som var alldeles ensam. Hon var späd, lång och mager och hade sitt långa ljusa hår uppsatt i en fläta bak i nacken. Hennes huvud var nedböjt och blicken var tom. Hon fick inte vara med dem andra barnen, kände hur tårarna ville fram, de brände bakom ögonen. Hon försökte hålla dem borta men ibland gick det inte, tårarna rann nerför hennes kinder. Detta upprepades varje dag. Hon kände att de blev som ett stort hål i hennes bröst som bara blev större och större för varje dag som gick. Det fanns 2 stycken killar som verkligen plågade henne.  den ena var lång, smal och rödhårig och den andra killen var kort och hade mörkt hår. De var alltid elaka mot henne och sa alltid taskiga saker hela tiden.


”Benrangel, mespotta, usch vad ful du är, du kommer ju aldrig att få en kille som tycker om dig. Du är så smal, har du anorexia eller?”

Hon mådde jättedåligt varje dag av detta, hon kände sig ännu mer värdelös hela tiden.


Men det var inte nog, det fanns även 5 tjejer som gjorde hennes liv ännu sämre. De trodde att de var snyggast och bäst på allt. Varje dag så retades dem, skrattade åt henne och bakom hennes rygg om hon gjorde bort sig.

Dom utnyttjade henne med när det passade dem,

När hon började i 7:an hade hon ändå inga vänner fast hon hade blivit lite äldre. Hon trodde att det skulle bli lättare med nya kamrater. Det pratades fortfarande skit om henne och att de nya kamraterna inte verkade bry sig alls.

Men det fanns faktiskt en tjej som inte var dum. Då kändes det som ett litet hopp av lycka tändes i henne. Men alla vände henne ryggen och det snackades mycket skit om henne hela tiden.

Matsalen, det var riktigt jobbigt att gå dit varje dag.

Hon fick aldrig sitta med andra och hon blev knuffad i matkön och samtidigt så trängde de sig före henne hela tiden. Ibland fick hon sitta med dem i klassen men bara om de ville ha någon att reta.
Hon fick inte mycket matro för att hon hörde ofta klasskamraterna säga:

”Fan vad du är äcklig stäng munnen när du tuggar det ser så vidrigt ut!”

Gymnastiken var en plåga för henne hela tiden. Ångesten fanns där som ett stort monster jämt.
Hon blev alltid vald sist, när det var dags för bollsport klagade alla och suckade på henne hela tiden.
Alla sporter var en riktig plåga för henne. Även att bada och när det var dags för hinderbanan. Att duscha var en pina.

Hon fick alltid höra:

 ”Vad dålig du är! Skärp dig annars vinner vi aldrig! Ta bollen då?”

Det suckades alltid och hon fick alltid se allas ögon blänga på henne .
Hon minns en dag på gympan när det var dags för hinderbanan.

Allt gick ganska bra fram till sista hindret, som var en bom som var nerfälld och en bänk som lutades emot bommen. Man skulle springa över den och sedan hoppa ner på en tjockmatta på andra sidan.

Ja, hon tog sats för att springa upp. Men mitt på bänken tappade hon fotfästet och ramlade baklänges, smällde i huvudet i golvet, kände ett illamående på en gång och hon såg som små glitterstjärnor framför sig. Men ingen brydde sig ett skit om detta.

Usch, redovisningarna på lektionerna var ett helvete. Hennes hjärta slog snabbare, hon fick yrsel, hon började få handsvett som hon aldrig fick annars. Ångesten började komma fram och hon blev helt matt i benen.

Rösten darrade när hon stammade fram orden, blev illröd i ansiktet. När hon väl hade tagit sig upp på golvet såg hon allas blickar stirrande mot henne, såg hånflin överallt. När hon äntligen var klar så kände hon en lättnad.  

På grund av detta så drabbades hon av koncentrationssvårigheter och fick svårt med inlärningen. Lärarna verkade inte bry sig alls heller. En helt vanlig dag kom en tjej fram till henne och gav henne ett brev och så sa hon:

”När du läst detta brev så är vi inte vänner längre.” 

Sedan gick hon vidare.
Hon blev väldigt rädd visste inte om hon skulle läsa brevet men sen tog hon mod till sig att göra det.

I brevet stod det att hon var ”knäpp, trög och jobbig och att hon skulle lämna hennes kompis i fred. ”
Det tyckte hon var lite konstigt för att det var ju hennes kompis först.

Efter att hon hade läst brevet värkte det till i hennes hjärta. Det var tur att skolan var slut då också.

Så hon skyndade hem. Hennes mamma såg direkt att något var fel och då kom tårarna på en gång, de gick inte att hindra hon tog upp lappen och gav den till sin mamma. Efter ett tag så började det synas tårar från mammans ögon, de rann ner för hennes kinder.

Efter ett tag så ringde hennes mamma till syon på skolan. Hon fick också läsa brevet och de träffades och pratade igenom detta. Efter samtalet så ringde syon till rektorn på skolan.

Han blev väldigt bekymrad och besviken att detta hade hänt.

Så han skickade ner den andra tjejen till sig. De hade ett långt samtal. Hon hade mycket stöd av sin lillasyster och hennes vänner.

Så fort de såg tjejerna så blängde dem så mycket att de inte vågade säga något.

Hon hatar sig själv än idag för att hon var så feg och inte sa ifrån tidigare...

Trots detta så känns allt så jobbigt, hon gråter mycket än i dag och länge för att få ur sig allt. Allt som finns i hennes kropp och som aldrig försvinner.
Hon lider nu av sviterna, och har fått depression och ångest på grund av detta Det lär ta tid att läka såren.