Den här vackra novell, har tyvärr ingen skribent, antagligen en anonym som skrivit.
Den är hittad på den HÄR sidan.

_____________________________________________________

Hon kände hur hon bara ville bort. Bort så långt det bara gick. Få sjunka ner i en evig sömn och aldrig mera vakna. Försvinna från jordens yta för alltid…

Aili vände uppochned på lådan så att innehållet spreds ut på golvet framför henne och satte sig ned framför den öppna spisen. Hon tog fram ett av fotografierna och betraktade det sorgset. Längtan flammade upp inom henne och stack som vassa knivar i bröstet när hon såg in i de vackra blå ögonen. Hon fick en klump i halsen och tårarna brände bakom ögonlocken. Varför?
Det var en fråga som hon ställt sig själv många gånger men inte funnit något vettigt svar på.
Om hon bara inte hade varit så klumpig.
Om han bara inte hade gått tillbaka.
Om hon bara inte hade…
Men ordet ”om” existerade inte längre. Det som hade hänt hade hänt och det gick inte längre att göra något åt. Det tillhörde det förflutna och hon var tvungen att sikta in sig på nuet.
’Se framåt’ brukade hennes mamma säga, ’se aldrig bakåt’, då kommer du bara att bli förvirrad och aldrig kunna gå vidare. Men hon kunde inte bara lägga allting bakom sig utan att ha berättat hur det verkligen var. Alltså måste hon berätta allting en gång till…

*

Det var kallt ute. Så kallt att fingrarna nästan förfrös så fort man tog av sig vantarna. Varje andetag stack som nålar i lungorna och den bitande vinden trängde igenom kläderna så att man frös ända in i märgen.
Aili kurade ihop sig på den iskalla bänken och drog in armarna under dunjackan för att kunna hålla värmen bättre. Hon såg ut över den snöklädda fotbollsplanen, bort mot andra änden där killarna i hennes klass spelade snörugby. Hon kände värmen sprida sig genom varenda del i kroppen när hon såg Nicolas välbekanta gestallt borta vid ett av målen. Trots att han var klädd i tjockjacka och skydd och allt möjligt annat så kände hon igen honom. Hennes första och enda kärlek.

De hade varit ihop i mer än ett år nu men ändå blev hon fortfarande alldeles varm i kroppen varje gång hon såg honom.
”Kommer du eller?”
Aili ryckte till och vred på huvudet. Ellen stod bredvid henne med armarna i kors över bröstet och såg otåligt på henne.
”Eller ska du sitta här tills du fryser röven av dig?”
”Jag kommer! Ta det lugnt!” Sa Aili och reste på sig. Hon drog ut armarna ur jackan och stoppade ner dem i fickorna istället.
Långsamt följde hon efter Ellen bort till den andra sidan av planen där Camilla stod och pratade med en kille i blå jacka. Hon skyndade på stegen lite och kom snart fram till Camilla och killen, som hon genast kände igen som Jimmy, Camillas pojkvän.
”… ses vid busshållplatsen då. Skynda er!”
Jimmy nickade kort och gick bort mot de andra killarna som hade slutat att spela.
Camilla vände sig om och grep Aili i armen. ”Kom nu! Bussen går om sju minuter!”
Hon började dra henne bort mot öppningen i staketet och Aili lät sig dras.
”Skulle dem med eller?” frågade hon och ökade takten för att hänga med i Camillas takt.
”Ja, dem skulle bara göra en sak först”
”Vadå?”
”Jag vet inte!” sa Camilla smått irriterat . ”Varför frågar du så mycket?”
”Vadå? Är det förbjudet eller?” frågade Aili surt.
”Lägg av nu va!” sa Ellen och himlade med ögonen. ”Måste ni bråk hela tiden?”
”Vi bråkar inte!” sa Aili och fnissade, ”Vi diskuterar våldsamt!”
”Just det!” sa Camilla och flinade. Ellen himlade med ögonen igen men kunde inte låta bli att le.

Snart kom dem fram till busshållplatsen vid rosakiosken och dem slog sig ned på en av bänkarna utanför.
”Vilken buss är det?” frågade Aili och såg bort mot vägen.
”515”
Camilla trummade otåligt med fingrarna mot bänken och sökte med blicken utmed vägen.
”Vad är klockan?”
Aili fiskade upp mobilen ur fickan och kastade en snabb blick på den. ”Två minuter i fyra”
Hon stoppade tillbaka mobilen i fickan igen och vred på huvudet i riktning mot fotbollsplanen. Långt där borta såg hon Nicolas och de andra komma gående i långsam takt. I samma ögonblick svängde bussen in vid busshållplatsen.
Aili reste på sig och drog upp busskortet ur byxfickan.
”Kan dem inte skynda på lite!” sa Ellen och vinkade åt dem att öka takten.
”Jag uppehåller busschauffören” sa Camilla och log ett av sina mystiska leenden. Hon gick på bussen och Aili såg henne prata livligt med busschauffören som såg lite förskräckt ut. Stackars man.
Plötsligt kände hon två starka armar runt sig och Nicolas välbekanta röst i ena örat.
”Har du väntat länge?”
”Ja! Du går otroligt sakta, vet du det!” svarade hon och vände sig mot honom och kysste honom mjukt. Han skrattade och knuffade milt upp henne på bussen. Hon stämplade kortet och följde efter de andra längre bak i bussen.

Det var fullproppat med folk på bussen och det fanns nästan inga platser lediga, så det slutade med att hon fick sitta i Nicolas knä för att överhuvudtaget få en sittplats. Men det var inte helt fel det heller.
”När går tåget?” frågade Ellen och reste på sig för att släppa ut en gammal tant i pälsmössa. Hon la sig ner på sätena och bredde ut sig så mycket hon kunde.
”Halv fem” sa Camilla och gjorde en grimas åt henne. ”Sätt dig upp så att andra människor kan få sitta!”
Ellen flinade åt henne och satte sig upp. Camilla slog sig ner på det yttersta sätet och lutade sig mot henne. ”Det kommer att bli väldigt tajt! Vi kommer bara att ha tio minuter på oss att gå ner till stationen”.
”Ja vi vet! Men har du lust att sitta där nere och vänta i fyrtio minuter istället, så varsågod!” sa Jonte och gav henne ett av sina fula flin.
”Det var inte det jag menade!” sa hon och blängde på honom. Aili himlade med ögonen och suckade tyst. Nu började hon igen.
Plötsligt stannade bussen så häftigt att hon slog huvudet i stolen framför och alla som stod upp var nära på att falla omkull. Jonte tappade balansen fullständigt eftersom han inte höll i sig och ramlande ner över Aili som tappade andan.
”Jonte! Flytta på dig!” Flämtade hon och försökte knuffa undan honom. Han skrattade och reste på sig.
”Hur kör han egentligen?!” sa Ellen och gned sig i huvudet där hon måste ha slagit i sig.
Aili reste på sig så att Nicolas kunde komma ut och följde efter de andra när de klev av bussen.

En iskall vind mötte henne när hon steg ner på marken och hon skyndade sig in genom dörren till bussterminalen. Det var fullt med folk inne i terminalen och hon hade svårt för att hänga med de andra genom trängseln. Hade inte folk annat att göra?
Hon skyndade efter de andra bort mot svängdörrarna som ledde ut mot Partille centrum och såg sig om efter Nicolas. Han var precis bakom henne.
När hon klev ut genom dörrarna så började hon genast frysa igen och drog upp dragkedjan på jackan så långt det gick. Hon gick så fort hon kunde över den glashala marken och försökte undvika att halka.  Nicolas sprang efter henne och tryckte ned hennes mössa över ögonen på henne.
”Hey!” ropade hon och skrattade. Hon drog upp mössan igen och tog av sig vantarna för att borsta bort håret ur ansiktet. Nicolas skrattade och småsprang över vägen bort mot kyrkogården som låg på andra sidan. Aili följde efter honom och var nära på att halka på en isfläck som låg gömd under snön. Hon skrattade som en galning och Nicolas bara skakade på huvudet. Plötsligt märkte hon att hon bara höll i en vante och vände sig om.
”Vad är det?” frågade Nicolas och vände sig också om.
”Min vante är borta” mumlade hon och sökte med blicken längs marken. Nicolas började också leta och gick tillbaka en bit. Hon hörde honom ropa till och sprang bort till honom. Han stod mitt på vägen och viftade med hennes röda vante i handen. Hon log mot honom och han började gå mot henne.
Då, helt plötsligt, så hörde hon ett högt tjut från ett signalhorn och hon kände hur skräcken flammade upp som en eld inom henne. Bara någon meter ifrån platsen där Nicolas stod kom en stor lastbil farande med en väldig fart.
”Nico! Akta!” skrek hon, men det var försent. Skräckslaget såg hon hur lastbilschauffören tappade kontrollen över bilen som sladdade på den hala marken och for rakt in i Nicolas som inte ens han reagera. Aili såg med fasa hur han flög i en båge genom luften och sedan brakade ner i marken med ett krasande ljud.
Det var som en dröm. En fassandsfull mardröm. Det kunde bara inte hända på riktigt, det var omöjligt.
Tankarna rusade febrilt i hennes huvud och hon kunde inte röra sig. Hela hennes hjärna hade slutat att fungera. Hon ville inte gå dit. Ville inte veta.
Människor hon inte kände hade samlats runt Nicolas kropp och hon såg deras skräckslagna miner. En del av hennes hjärna förstod att det var på riktigt när en man kände på hans hals och sedan skakade bistert på huvudet, men den andra delen ville inte förstå. Hon knep ihop ögonen och försökte stänga ute ljudet av polissirenerna som närmade sig. Låga röster svärmade omkring henne och någon ropade hennes namn, men det var som om hon hade stängt en dörr om sig, som om hon var i ett rum och de andra i ett annat.
Långsamt sjunk hon ned på marken och kände hur hon bara ville bort. Bort så långt det bara gick. Få sjunka ner i en evig sömn och aldrig vakna. Försvinna från jordens yta för alltid…

*

Aili torkade ilsket bort tårarna ur ansiktet. Nu fick hon väll ärligt talat ge sig. Hade hon inte gråtit tillräckligt för hans skull?
Hon drog ett djupt andetag och såg ner på alla sakerna som låg på golvet. Allting hade någonting med honom att göra. Bilder, kläder, biobiljetter … och även de röda vantarna som ju var själva grunden till allting.
Försiktigt strök hon handen över det sträva tyget och en mängd minnen strömmade genom hennes huvud. Nicolas som skrattade åt ett av hennes dåliga skämt, hans leende när han såg på henne … blicken i hans ögon när han såg lastbilen komma farande mot honom.
Bilden av hans ansikte och de vackra skräckslagna ögonen blev för mycket för henne och grep blint efter vantarna och slängde in dem i den flammande elden som brann i den öppna spisen. Ett plötsligt raseri mot hela världen fyllde henne och utan att tänka så kastade hon in resten av sakerna i elden och såg på medan de krullade ihop sig av värmen och svartnade.
Raseriet försvann lika snabbt som det kommit och hon stirrade på de förkolnade resterna av alla hennes minnen och försökte känna någon slags sorg, men det ända hon kände vara lättnad. Den spred sig som en löpeld genom henne och hon kände hur tomrummet i hennes bröst sakta fylldes av ett slags hopp. Hopp om att en dag kunna lämna allt detta bakom sig utan att känna det som om hon svek honom. Att hon fortfarande skulle kunna minnas honom men ändå kunna träffa andra människor då och då.
Den dagen skulle komma, det visste hon. Det var bara att vänta och se, och när den dagen kom så skulle hon ta emot den med öppna armar. Men till dess så fick hon ta en sak i taget.
”Carpe diem” hade någon en gång sagt. Och det var precis vad hon skulle göra.

Hon skulle fånga dagen.

ENSAM I MÖRKRET


Allt var ett enda mörker, smärtan i hennes bröst satt som sten, saknaden efter vänskap fanns kvar, allt kändes så meningslöst hon försökte förtränga allt men det gick inte. Allas röster ekade i hennes huvud hon mindes allt så klart från första klass till 9 an. Allas kalla blickar och de glåpord som kom ut ur deras munnar. När alla var ute och lekte på skolgården, hade ju alla något att göra. Tjejerna hoppade hopprep eller lekte häst eller bytte bokmärken.

Killarna spelade basket, eller lådhockey. Alla verkade ha det så kul men längst in under en stor ek stod en liten flicka som var alldeles ensam. Hon var späd, lång och mager och hade sitt långa ljusa hår uppsatt i en fläta bak i nacken. Hennes huvud var nedböjt och blicken var tom. Hon fick inte vara med dem andra barnen, kände hur tårarna ville fram, de brände bakom ögonen. Hon försökte hålla dem borta men ibland gick det inte, tårarna rann nerför hennes kinder. Detta upprepades varje dag. Hon kände att de blev som ett stort hål i hennes bröst som bara blev större och större för varje dag som gick. Det fanns 2 stycken killar som verkligen plågade henne.  den ena var lång, smal och rödhårig och den andra killen var kort och hade mörkt hår. De var alltid elaka mot henne och sa alltid taskiga saker hela tiden.


”Benrangel, mespotta, usch vad ful du är, du kommer ju aldrig att få en kille som tycker om dig. Du är så smal, har du anorexia eller?”

Hon mådde jättedåligt varje dag av detta, hon kände sig ännu mer värdelös hela tiden.


Men det var inte nog, det fanns även 5 tjejer som gjorde hennes liv ännu sämre. De trodde att de var snyggast och bäst på allt. Varje dag så retades dem, skrattade åt henne och bakom hennes rygg om hon gjorde bort sig.

Dom utnyttjade henne med när det passade dem,

När hon började i 7:an hade hon ändå inga vänner fast hon hade blivit lite äldre. Hon trodde att det skulle bli lättare med nya kamrater. Det pratades fortfarande skit om henne och att de nya kamraterna inte verkade bry sig alls.

Men det fanns faktiskt en tjej som inte var dum. Då kändes det som ett litet hopp av lycka tändes i henne. Men alla vände henne ryggen och det snackades mycket skit om henne hela tiden.

Matsalen, det var riktigt jobbigt att gå dit varje dag.

Hon fick aldrig sitta med andra och hon blev knuffad i matkön och samtidigt så trängde de sig före henne hela tiden. Ibland fick hon sitta med dem i klassen men bara om de ville ha någon att reta.
Hon fick inte mycket matro för att hon hörde ofta klasskamraterna säga:

”Fan vad du är äcklig stäng munnen när du tuggar det ser så vidrigt ut!”

Gymnastiken var en plåga för henne hela tiden. Ångesten fanns där som ett stort monster jämt.
Hon blev alltid vald sist, när det var dags för bollsport klagade alla och suckade på henne hela tiden.
Alla sporter var en riktig plåga för henne. Även att bada och när det var dags för hinderbanan. Att duscha var en pina.

Hon fick alltid höra:

 ”Vad dålig du är! Skärp dig annars vinner vi aldrig! Ta bollen då?”

Det suckades alltid och hon fick alltid se allas ögon blänga på henne .
Hon minns en dag på gympan när det var dags för hinderbanan.

Allt gick ganska bra fram till sista hindret, som var en bom som var nerfälld och en bänk som lutades emot bommen. Man skulle springa över den och sedan hoppa ner på en tjockmatta på andra sidan.

Ja, hon tog sats för att springa upp. Men mitt på bänken tappade hon fotfästet och ramlade baklänges, smällde i huvudet i golvet, kände ett illamående på en gång och hon såg som små glitterstjärnor framför sig. Men ingen brydde sig ett skit om detta.

Usch, redovisningarna på lektionerna var ett helvete. Hennes hjärta slog snabbare, hon fick yrsel, hon började få handsvett som hon aldrig fick annars. Ångesten började komma fram och hon blev helt matt i benen.

Rösten darrade när hon stammade fram orden, blev illröd i ansiktet. När hon väl hade tagit sig upp på golvet såg hon allas blickar stirrande mot henne, såg hånflin överallt. När hon äntligen var klar så kände hon en lättnad.  

På grund av detta så drabbades hon av koncentrationssvårigheter och fick svårt med inlärningen. Lärarna verkade inte bry sig alls heller. En helt vanlig dag kom en tjej fram till henne och gav henne ett brev och så sa hon:

”När du läst detta brev så är vi inte vänner längre.” 

Sedan gick hon vidare.
Hon blev väldigt rädd visste inte om hon skulle läsa brevet men sen tog hon mod till sig att göra det.

I brevet stod det att hon var ”knäpp, trög och jobbig och att hon skulle lämna hennes kompis i fred. ”
Det tyckte hon var lite konstigt för att det var ju hennes kompis först.

Efter att hon hade läst brevet värkte det till i hennes hjärta. Det var tur att skolan var slut då också.

Så hon skyndade hem. Hennes mamma såg direkt att något var fel och då kom tårarna på en gång, de gick inte att hindra hon tog upp lappen och gav den till sin mamma. Efter ett tag så började det synas tårar från mammans ögon, de rann ner för hennes kinder.

Efter ett tag så ringde hennes mamma till syon på skolan. Hon fick också läsa brevet och de träffades och pratade igenom detta. Efter samtalet så ringde syon till rektorn på skolan.

Han blev väldigt bekymrad och besviken att detta hade hänt.

Så han skickade ner den andra tjejen till sig. De hade ett långt samtal. Hon hade mycket stöd av sin lillasyster och hennes vänner.

Så fort de såg tjejerna så blängde dem så mycket att de inte vågade säga något.

Hon hatar sig själv än idag för att hon var så feg och inte sa ifrån tidigare...

Trots detta så känns allt så jobbigt, hon gråter mycket än i dag och länge för att få ur sig allt. Allt som finns i hennes kropp och som aldrig försvinner.
Hon lider nu av sviterna, och har fått depression och ångest på grund av detta Det lär ta tid att läka såren.

Nu har vi fått in en novell ifrån en tjej som heter Magdalena.

Hennes blogg hittar ni här!

"en miljöbeskrivning i lite Strindberg-stil."

Skådat genom fönstret

En eftermiddag då vårens glada värme verkade närmare än vinterns kyliga vindar, blåste det en uppfriskande lätt vind genom träden i en trädgård på Lärkgatan. I vinden fanns lukten av vår, av nya bättre tider och en antydan till en stickande kall känsla som kändes ända ner i lungorna när det andades in. Granen berördes utav den stillsamma vindpusten och grenarna gungade lätt fram och tillbaka så som en liten och nätt båt ovanpå ett lugnt och stillsamt hav.

 Solen lyste sina sista värmande strålar för dagen då den sakta var på väg ner för den iskalla blå himlen som påminde om ett par känslokalla men tilldragande ögon som hade förmågan att se in i varje människas själ. Vita, lätta, tunna men fylliga moln beträdde himlen och gav jordens tak en mjukare känsla. Även den kyckling-gula friska färgen blandad med nyansen som kinderna får efter en rask promenad, som omgav horisontens kant, gav det iskalla blå höljet en varmare effekt.

De försiktiga varma solstrålarna grenade ut sig över marken och rörde vid gräset såsom en man rör vid sin älskares kind, glimmande som om en älva kastat ut sitt skimmrande stoft. Trädgårdens gräs föll i olika nyanser; mörk och kall där den var gömd bakom skuggorna då inte ens den mest starka och ljusa solstrålen kunde nå, gyllene och kärleksfull där de kunde nå.

Löven som här och där låg utspridda på marken hade inte än blivit smekta av vindens hand utan låg livlösa och trötta efter vinterns kalla väder. De hade ännu inte vaknat och insett att de var fria från den snö som hade täckt dem och hållit dem fastspända till marken.

I mitten av trädgården dit himlens lampa fortfarande lyste stod en flicka utan skor. Hennes små fötter rörde vid det fuktiga och svala gräset, grässtråna smög upp emellan hennes små fina tår. Det vackra långa, gyllene håret följde vindens varje rörelse, den vita hyn såg skör och bräcklig ut, men hållningen hennes tunna kropp behöll var stark och säker. Ögonen som besatt hennes ansikte var varmt bruna och stora, de skvallrade tydligt om känslorna hon höll inom sig; de beundrande, stolta känslorna. Stolt såg hon ut över samhället som fanns nedanför henne, hennes ögon skådade scenariet så som en konstnär ser på sin tavla när den är klar.

Fågelkvittret som funnits i bakgrunden nästan ohörligt men alltid där som en del av tavlan avtar, bilarnas brus var det enda ljud som flickans öron fångade upp. De bevingade varelserna hade nu slutat att sjunga och kvittra om vårens härkomst för att i lugn och ro falla i sömn inför natten. Friden och mäktighets känsla försvann med dagens ljus då de nu kalla strålarna föll med solen ner bakom horisonten av mörka träd och sa då på sitt sätt godnatt till allt levande i naturen. Sakta vände sig flickan om och gick mot det vita lite missfärgade huset som fanns i den främre delen av trädgården.

Nu har vi fått en annan jättebra novell av en tjej som heter Jennie.

Ni hittar hennes blogg här

Tårarna som aldrig slutar att rinna. Händerna som inte vill sluta skaka. Benen som inte bär mig längre. Luften som inte vill gå in i lungorna. Hostar, försöker få lungorna att samarbeta med luften. Men det går bara inte. Jag har tystnat. Vågar inte uttrycka mig själv i ord längre. Är för rädd för reaktionen. Jag är på gränsen till att ge upp.

Vore det inte för dig, skulle det ha skett för länge sedan. Men nu händer det på riktigt! Slänger en snabb blick mot spegeln, men ångrar det med det samma. Just nu, vill jag försvinna. Just nu önskar jag att ljuset bara kunde hitta hit. Jag försökte vara stark. Vägrade ge upp. Skrek, stampade i golvet, grät, slog i väggen. Klarade inte av att ignoreras, att vara en i mängden. Klarade inte av att de aldrig såg mig. Att de förväntade sig att jag alltid skulle vara den lilla, osynliga flickan. Hon som alltid håller käften. Men nu, nu skriker jag. Jag gråter, jag slår, jag kämpar emot, jag ger upp.

Du sa att jag var svår att leva med. Att jag kunde väl åtminstone försöka. Med gråten i halsen tog jag emot orden. De var som ett slag mot huvudet. Det var en bekräftelse på att i andras ögon är jag verkligen en tönt . Jag har nu blivit stämplad som årets tönt . Gratulerar! Men tack så mycket! Lägger en hårslinga, som ramlat, bakom örat. Försöker resa mig, men det går inte. Benen bär inte. Ligger istället på det iskalla badrumsgolvet, med knäna nästan uppdragna till hakan.

Försöker gör mig så liten som möjligt, osynlig. Så att ingen ska se. Det långa bruna håret är okontrollerat risigt, ögonen saknar färg, kinderna är alldeles svarta efter nersmetat mascara och tröjan, som dessutom är alldeles för stor, är smutsig. Suckar, försöker pressa fram några tårar. Med det finns inte längre några tårar, de har tagit slut! Tvingar mig själv att ställa mig upp.

Grinar, drar på mig gymnastikskorna, lägger musiken i öronen och tar försiktigt upp ytterdörren. Måste ut härifrån, innan någon kommer hem. De ska inte behöva se mig så här. Börjar springa, tror att jag kan fly undan problemen. Snubblar, men reser mig snabbt upp igen. Orkar ingenting längre, men ändå springer jag, hela vägen. Det kallas envis.

Klumpen i magen och halsen blir bara större och större. Tankarna snurrar runt i huvudet. Försöker fokusera på löpningen, men det går inte. Tårarna rinner ner för mina kinder.

 Vad händer om jag slutar att andas? Om jag bara ger upp, för alltid. Skulle det vara bättre då?

Skulle det vara en befrielse för alla andra? Om jag inte existerade längre.

Vi fick in en jättebra novell under dagen! Jag har tyvärr inte kunnat lägga upp den förens nu.
Vi hoppas att ni tycker om den!

Novellen heter: "Ett utdrag ur Karin Perovna Rogatjevas lyckliga liv" och den är skriven av Erika Lindblom. Hennes blogg hittar ni här.
___________________________________________________________________________

I slutet av 1791, under den för oss så föga ärorika gustavianska epoken, bodde den hederlige Gösta Ivanovich Rogatjev på sitt ståtliga gods i det av våra mera avlägset liggande guvernement tillsammans med sin plikttrogna hustru Karin Perovna.
De var ett mycket aktat och respekterat par och hade under sina trettio år som gifta berikats med 18 barn av vilka fem uppnått vuxen ålder. De två yngsta barnen, döttrarna Irina Göstovna och Svetlana Göstovna, var båda gifta och bodde i St.Petersburg respektive Moskwa.

Mellansbarnet, Peter Göstevich hade i sena tonåren utvecklat en lungsjukdom och vistades därför ständigt hos Gösta Ivanovich syster grevinnan Maria Ivanova Turgenjeva vid ryska Krim. Den näst äldsta sonen Nikolai Göstevich var löjtnant vid tsarens garde och levde, utan de kärleksfulla föräldrarnas vetskap, ett lössläppt liv i huvudstaden.

Den äldste sonen, Boris Göstevich, var det enda av de fem barnen som fortfarande bodde på godset. Boris Göstevich var en högväxt man med ett stort runt huvud, små grisliknande ögon, och en stor och bred mun. Trots att han ärvt sin fars synnerligen ofördelaktiga utseende var han en omtyckt man och för honom bad godsets 300 livegna dagligen.
Det förföll sig nu så, att i slutet av 1791, började den åldrande Gösta Ivanovich att känna sig krasslig.
En läkare tillkallades och det konstaterades att Gösta Ivanovich led av en ovanlig njursjukdom som med säkerhet skulle bli hans död.

Karin Perovna älskade sin make mer än någonting annat, men hon var en bildad och förnuftig kvinna, och tillät sig därför inte att bryta ihop och gå till sängs, utan istället började hon planera för godset fortsatta välfärd.
Hon drog slutsatsen att det viktigaste för godset fortsatta existens var att Boris Göstevich skaffade sig en hustru. Karin Perovna hade en vid vänskapskrets, men endast tre av hennes vänner hade döttrar i lämplig ålder. Den första av dessa vänner var Fru Astri Ulfovna Pusjkinskaja, hustru till den berömda poeten och prosaförfattaren Aleksander Pusjkin.

Astri Ulfovna var en mycket attraktiv kvinna med stora blåa ögon och vackert mörkblont hår. Hennes två döttrar, Maria Aleksandrovna och Dunja Aleksandrovna, var båda sin mor upp i dagen och därför två utmärkta tänkbara hustrur till Boris Göstevich. Den andra av Karin Perovnas vänner var Storfurstinnan Erika Feodorovna Romanova som var gift med den mördade tsar Peter III:s yngre bror Storfursten Sergei Alexandrovitj Romanov.

Erika Feodorovna var en reslig kvinna med ståtlig figur och välformade läppar. Tyvärr föreföll dig sig så att Erika Feodorovna var av skandinaviskt ursprung och hade det för skandinaver typiska platta och oformliga håret och det sägs att hon korsat sig både en och två gånger då det visat sig att alla hennes fem döttrar ärvt sitt fars mörka, tjocka och vackert lockiga hår.

Erika Feodorovnas fem döttrar, Elizavetha Sergevna, Tatiana Sergevna, Alexandra Sergevna, Katarina Sergevna och Julia Sergevna, var därför, på grund av det lockiga håret och moderns ståtliga figur, även de utmärkta som tänkbara makor till Boris Göstevich.

Karin Perovnas tredje vän, den skandalösa varietéartisten Linnea Bossovna Muromskaja, hade ett utmärkt ansikte med tilltalande blåa ögon, välskapt näsa och mun och skinande blont hår.

Linnea Bossovnas enda dotter, prima ballerinan Mathilda Kristoffovna Muromskaja, var en avbild av sin vackra mor och hade i början av sin balettkarriär varit den då levande tsar Peter III:s favorit och älskarinna.

Mathilda Kristoffovna hade kanske inte den bakgrund som Karin Perovna önskande, men hon var en sympatiskt och söt flicka och därför också hon en lämplig kandidat till att bli Boris Göstevich hustru.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Då klockan i salongen slog två om eftermiddagen och Karin Perovna suttit i sin fåtölj och väntat länge och väl på att gästerna skulle anlända trädde Boris Ivanovich in i rummet. Han var klädd i sina allra vackraste kläder, bar en pomadaluktande peruk och hade fått ansiktet vitpudrat.
Karin Perovna såg moderligt på sin son och log ömt. Hon tyckte att han utstrålade manlighet och hon kunde inte för sitt lov förstå att han snart skulle till att gifta sig. Det var ju inte länge sedan han som nyfödd legat i hennes armar och förgäves försökt fått tag i hennes mörkblonda, nästan bruna, hår.

"Det är då märkligt att de inte kan passa tiderna", sade Boris Ivanovich och sneglade på klockan. "De borde ju ha varit här för länge sedan. Kära mamma skall veta att jag inte tänker gifta mig med en kvinna som kommer försent."
"Kära Boris", svarade modern. "Hellre att en man kommer försent än en kvinna. Din far kom alltid förtidigt och det är därför vi fick så många barn."

Boris Ivanovich skulle precis till att svara då det knackade på dörren och betjänten Trupp steg in.
"Fru Muromskaja med dotter har anlänt", sade betjänten och fortsatte; "Har jag Hennes Nåds tillåtelse att visa in dem i salongen?"
Karin Perovna nickade och reste sig upp för att hälsa sina gäster välkomna.
"Åh kära Karin", sade Linnea Bossovna och omfamnade sin väninna. "Det var så länge sedan vi senast sågs. Detta är min dotter Mathilda Kristoffovna Muromskaja. Är hon inte vacker?"
"Välkommen Matilda Kristoffovna", sade Karin Perovna och sträckte ut sin hand och lät Matilda Kristoffovna kyssa den. "Mitt namn är Karin Perovna Rogatjeva och detta är min son, Boris Ivanovich."

Boris Ivanovich bugade sig djupt, fattade Matilda Kristoffovnas hand och hjälpte henne att sätta sig ner.
"Det förvånar mig inte att ni anländer först kära Linnea Bossovna", sade värdinnan. "Under alla de år vi känt varandra så är det ni, och endast ni, som någorlunda lyckats hålla tiderna. Min son sade precis innan er ankomst hur mycket han värdesätter en kvinna som kan passa tider."
"Jag kan försäkra Karin Perovna om att min dotter alltid håller tiden", sade Linnea Borsovna och log. "Hon är som sin mor, alltid i tid."

Mathilda Kristoffovna rodnade och skulle precis till att inleda en konversation med Boris Ivanovich då en fyrspänd vagn plötsligt körde in på gården. Den fyrspända vagnen var av en mycket fin sort och av det förgyllda kejserliga emblemet på vagnens sida att döma var det storfurstinnan Erika Feodorovna Romanova som anlänt med sina kungliga döttrar.

"Jag ser att ni ännu inte anpassat er till storstadens seder", sade Erika Feodorovna då hon med bred kjol och hög peruk några minuter senare uppenbarade sig i salongsdörren. "I St.Petersburg har de breddat dörrarna med två meter och höjt dem med en meter för att vi skall kunna ta oss in."
"Det förstår jag", svarade Karin Perovna och fortsatte ironiskt; "Jag förstår att de är tvungna att bredda dörrarna i huvudstaden. De flesta damerna där är trotsallt mycket feta."

"Så trevligt att se dig igen Karin Perovna", log Erika Feodorovna och kysste sin väninnas kind. "Och det är sannerligen ett nöje att återse er med kära Linnea Bossovna. Är det där er dotter? Ja, hon är sannerligen grann. Jag förstår nu varför min stackars salig svåger var så förtjust i henne.
Tillåt mig att presentera mina döttrar; detta är Elizavetha Sergevna, Tatiana Sergevna, Alexandra Sergevna, Katarina Sergevna och lilla Julia Sergevna. Har de inte vackra klänningar? Jag lät kejsarinnans sömmerska sy upp dem till ett mycket förmånligt pris. Men var har vi vår kära fru Pusjkinskaja? Är hon inte här än? Hur understår sig Astri Ulfovna att anlända senare än de kungliga?"

"För att jag är både klokare och vackrare än de flesta kungliga", sade Astri Ulfovna och trädde in i salongen. "Jag anlände precis efter er Erika Feodorovna, och jag hörde allt vad ni sade. Sade ni att ni fått era döttrars klänningar uppsydda till ett förmånligt pris? Kejsarinnans sömmerska syr klänningar billigt till alla sin kunder, men om sanningen skall fram så tar hon mer betalt än vad hon borde. Det vet alla begåvade."
"Så roligt att ni är här kära Astri Ulfovna", sade Karin Perovna. "Ty ni är den av mina väninnor som förstår min natur allra bäst om som jag mest förtroget kan tala med. Och detta är förstås era förtjusande döttrar? Åh, så stora de har blivit."
Betjänten Trupp steg in och annonserade att middagen var serverad.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Efter middagen annonserade Karin Perovna att hon ämnade att tala med sonens tänkbara makor var för sig. Hon slog sig ner i sin makes rökrum innanför salongen och den första hon kallade in var Astri Ulfovnas äldsta dotter Maria Aleksandrovna.
"Ni är sannerligen en grann flicka", sade Karin Perovna och log. "Jag kan se er som hustru till min son och detta hus härskarinna. Men kan ni se er själv som det?"
"Jag skulle vara mycket glad och hedrad över att vara detta hus härskarinna, men enbart om jag förälskar mig i er son och er son förälskar sig i mig."

"Vad spelar det för roll om min son älskar er eller inte? Ingen gifter sig av kärlek nuförtiden. Det är opraktiskt."
"Det må vara opraktiskt men det är det enda rätta."
"Men…"
"Förlåt att jag avbryter er Fru Rogatjeva, men det är Aleksander Pusjkins dotter ni talar med. Min far har lärt mig att alltid följa mitt hjärta, att leva för passionen och för kärleken. Han har lärt mig att trotsa allt för att uppnå den absoluta lyckan. Jag kan därför inte bli er sons hustru, om jag inte älskar honom. Hitills har han inte gjort något bestående intryck på mig, men om vi får spendera några månader tillsammans och lära känna varandra så kanske jag kan fatta tycke för honom."

"Det kommer inte att bli nödvändigt", konstaterade Karin kyligt och fortsatte; "Min man har inte långt kvar att leva och därför måste min son ovillkorligen vara förlovad innan veckan är slut."
"Då är jag rädd för att jag inte kan hjälpa er Karin Perovna."
"Säg mig Maria Aleksandrovna; är er syster av samma åsikt som ni?"
Maria Aleksandrovna nickade.
"Då behöver jag inte tala med henne. Vill ni vara så vänlig att be Mathilda Kristoffovna att komma in."
Maria Aleksandrovna reste sig upp och lämnade rummet. Kort efteråt dök den fagra prima ballerinan upp och Karin Perovna bjöd henne att sitta ner.

"Jag skall fråga er precis samma sak som jag frågade Maria Aleksandrovna", sade Karin och fortsatte; "Men denna gång hoppas jag på ett mer tillfredställande svar. Kan ni se er själv som detta hus härskarinna och hustru till min son?"
"Både ja och nej", svarade Mathilda Kristoffovna. "Jag kan se mig själv som husets härskarinna men inte som hustru till er son."
"Finner ni min son motbjudande?"
"Inte alls kära fru Rogatjeva. Jag har ingenting emot er son. Jag anser att han är ganska charmig och beundransvärd."
"Jag förstår inte. Vad är då problemet?"

"Problemet är att jag är emot själva äktenskapet. Jag skulle aldrig ens överväga att avsluta min karriär och bli någons hustru. Nej, jag trivs alldeles för bra med det jag gör och det betalar sig väl. Som ni vet så var jag salige tsar Peters älskarinna och nu är jag gamle storfurst Sergei Alexandrovitj älskarinna."

Karin Perovna satte den konjak som hon suttit och smuttat på i halsen och utbröt hostande; "Va? Är Mathilda Kristoffovna Erika Feodorovnas makes älskarinna? Är Erika Feodorovna medveten om detta?"
"Hennes höghet storfurstinnan Erika Feodorovna är mycket väl medveten om det, och hon till och med uppmuntrar det. Karin Perovna förstår att Erika Feodorovna inte är så skenhelig som hon ibland vill ge sken av."
"Jag förstår", muttrade Karin Perovna tyst och sade; "Det är ej längre nödvändigt att tala med er, då jag förstår att ni inte har någon avsikt att gifta er med min son. Kan ni vara snäll att avlägsna er och skicka in Erika Feodorovnas äldsta dotter?"
"Med nöje", svarade Mathilda Kristoffovna och lämnade rummet.

"Varsågod och sitt ner", sade Karin då Elizaveta Sergevna uppenbarade sig i dörren. "Får jag bjuda på en konjak?"Elizaveta Sergevna tackade glatt ja och till Karin Perovnas stora förvåning svepte Elizaveta Sergevna hela glasets innehåll på en gång.

"Det går i familjen", förklarade Elizaveta Sergevna och log.
"Jag skall gå rakt på sak. Kan ni ser er själv som hustru till min son och som detta hus härskarinna?"
"Jag önskar att jag kunde det", svarade Elizaveta Sergena och såg på Karin Pavlovna med sorgsna ögon. "Min uppfostran förbjuder mig tyvärr att gifta mig mer er son."
"Hur är det möjligt?"
"Jo, min mor har sedan jag var liten alltid sagt; gift dig med en man som är minst tjugo år äldre och du blir lycklig. Det är därför jag inte kan gifta mig med din son, han är ju trotsallt endast ett par år äldre än mig."

"Vilket struntprat! Det är verkligen typiskt er mor att lära er något så dumt. Vad har man för glädje av en man som är tjugo år äldre än sig själv? Kan verkligen er far, som är över sjuttio år gammal, verkligen tillfredsställa er mor som ännu är förhållandevis ung?"
"Nej, inte alls. Det är därför som mamma skaffat sig en yngre älskare. Han heter greve Orlav och är hemskt vänlig. Han är bara tjugotvå år gammal."
"Jag förstår", sade Karin Perlovna tyst och bet sig i läppen. "Vill ni vara vänlig att visa in er yngre syster Tatiana Sergevna."
"Åh, det tjänar ingenting till. Mina systrar är av samma åsikt som jag. Fast, min yngsta syster Julia Sergevna kanske är av intresse? Hon är bara tolv år gammal och faktiskt arton år yngre än er son."

"Nej, det behövs inte," svarade Karin Perlovna bekymrat och bad Elizaveta Sergevna att lämna henne ensam. Detta hade verkligen inte gått som hon hade tänkt sig. Ingen av hennes väninnors döttrar hade visat sig besitta rätt karaktär för att bli hustru till hennes son. Karin Perlovna begravde huvudet i händerna och grät. Vad skulle hon ta sig till?

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Gjord: 29 Dec 2008
 Av: Natalie


"pappa? kan vi gå och titta på den där hemliga saken du berättade om?"
"ja det kan vi, men det kanske inte är så spännande som du förväntat dig..."
"det gör inget pappa. allting är spännande med dig!"
"haha, du är gullig du, gumman."
"jag är ingen gumma! så säger man väl inte?..."
"men jag menar inte så... jag menar att du är en söt liten gumma. som din mor."
"jag saknar mamma." tårar fyllde flickans stora ögon.
"jag vet. det gör jag med. Mycket."
pappan tog sin dotters hand och de gick in på museét.

Det var så länge sedan mamma dog. men det känns ändå som det var igår. hon stod där, så lycklig i köket, skrattet klingade gott med pappas fnissande. ja- det är sant. pappa fnissar. hennes léende. jag kommer aldrig glömma de där små smilgroparna hon hade. när jag var mindre undrade jag om man kunde stoppa små ärtor i dom så de försvann när hon slutade le. Suck. 15 år har gått. jag kommer fortfarande ihåg pappas min när jag kom ner till köket. det satt en polis vid köksbordet, och hade ett hemskt tonfall när han hälsade på mig. jag slängde mig i pappas famn och frågade jätteglatt.

"kommer mamma hem idag? pappa.. varför ser du så ledsen ut? har det hänt något med stampe?"
pappa tittade mig länge in i ögonen, som om han försökte få mig att förstå genom en blick. men jag var ju bara ett barn, inte förstod väl jag den vinken? det var bara en vuxen människa som kunde förstå vad han menade. nu efteråt förstår jag hur han kämpade för att få sig ur orden, få mig att förstå. att mamma inte fanns längre. att en dum farbror hade tagit sån där vuxendricka som bara pappa drack på julafton. druckit vuxendricka, och satt sig bakom ratten i sin blåa lastbil. och glömt att bromsa, när det slog rött.