Den här vackra novell, har tyvärr ingen skribent, antagligen en anonym som skrivit.
Den är hittad på den HÄR sidan.

_____________________________________________________

Hon kände hur hon bara ville bort. Bort så långt det bara gick. Få sjunka ner i en evig sömn och aldrig mera vakna. Försvinna från jordens yta för alltid…

Aili vände uppochned på lådan så att innehållet spreds ut på golvet framför henne och satte sig ned framför den öppna spisen. Hon tog fram ett av fotografierna och betraktade det sorgset. Längtan flammade upp inom henne och stack som vassa knivar i bröstet när hon såg in i de vackra blå ögonen. Hon fick en klump i halsen och tårarna brände bakom ögonlocken. Varför?
Det var en fråga som hon ställt sig själv många gånger men inte funnit något vettigt svar på.
Om hon bara inte hade varit så klumpig.
Om han bara inte hade gått tillbaka.
Om hon bara inte hade…
Men ordet ”om” existerade inte längre. Det som hade hänt hade hänt och det gick inte längre att göra något åt. Det tillhörde det förflutna och hon var tvungen att sikta in sig på nuet.
’Se framåt’ brukade hennes mamma säga, ’se aldrig bakåt’, då kommer du bara att bli förvirrad och aldrig kunna gå vidare. Men hon kunde inte bara lägga allting bakom sig utan att ha berättat hur det verkligen var. Alltså måste hon berätta allting en gång till…

*

Det var kallt ute. Så kallt att fingrarna nästan förfrös så fort man tog av sig vantarna. Varje andetag stack som nålar i lungorna och den bitande vinden trängde igenom kläderna så att man frös ända in i märgen.
Aili kurade ihop sig på den iskalla bänken och drog in armarna under dunjackan för att kunna hålla värmen bättre. Hon såg ut över den snöklädda fotbollsplanen, bort mot andra änden där killarna i hennes klass spelade snörugby. Hon kände värmen sprida sig genom varenda del i kroppen när hon såg Nicolas välbekanta gestallt borta vid ett av målen. Trots att han var klädd i tjockjacka och skydd och allt möjligt annat så kände hon igen honom. Hennes första och enda kärlek.

De hade varit ihop i mer än ett år nu men ändå blev hon fortfarande alldeles varm i kroppen varje gång hon såg honom.
”Kommer du eller?”
Aili ryckte till och vred på huvudet. Ellen stod bredvid henne med armarna i kors över bröstet och såg otåligt på henne.
”Eller ska du sitta här tills du fryser röven av dig?”
”Jag kommer! Ta det lugnt!” Sa Aili och reste på sig. Hon drog ut armarna ur jackan och stoppade ner dem i fickorna istället.
Långsamt följde hon efter Ellen bort till den andra sidan av planen där Camilla stod och pratade med en kille i blå jacka. Hon skyndade på stegen lite och kom snart fram till Camilla och killen, som hon genast kände igen som Jimmy, Camillas pojkvän.
”… ses vid busshållplatsen då. Skynda er!”
Jimmy nickade kort och gick bort mot de andra killarna som hade slutat att spela.
Camilla vände sig om och grep Aili i armen. ”Kom nu! Bussen går om sju minuter!”
Hon började dra henne bort mot öppningen i staketet och Aili lät sig dras.
”Skulle dem med eller?” frågade hon och ökade takten för att hänga med i Camillas takt.
”Ja, dem skulle bara göra en sak först”
”Vadå?”
”Jag vet inte!” sa Camilla smått irriterat . ”Varför frågar du så mycket?”
”Vadå? Är det förbjudet eller?” frågade Aili surt.
”Lägg av nu va!” sa Ellen och himlade med ögonen. ”Måste ni bråk hela tiden?”
”Vi bråkar inte!” sa Aili och fnissade, ”Vi diskuterar våldsamt!”
”Just det!” sa Camilla och flinade. Ellen himlade med ögonen igen men kunde inte låta bli att le.

Snart kom dem fram till busshållplatsen vid rosakiosken och dem slog sig ned på en av bänkarna utanför.
”Vilken buss är det?” frågade Aili och såg bort mot vägen.
”515”
Camilla trummade otåligt med fingrarna mot bänken och sökte med blicken utmed vägen.
”Vad är klockan?”
Aili fiskade upp mobilen ur fickan och kastade en snabb blick på den. ”Två minuter i fyra”
Hon stoppade tillbaka mobilen i fickan igen och vred på huvudet i riktning mot fotbollsplanen. Långt där borta såg hon Nicolas och de andra komma gående i långsam takt. I samma ögonblick svängde bussen in vid busshållplatsen.
Aili reste på sig och drog upp busskortet ur byxfickan.
”Kan dem inte skynda på lite!” sa Ellen och vinkade åt dem att öka takten.
”Jag uppehåller busschauffören” sa Camilla och log ett av sina mystiska leenden. Hon gick på bussen och Aili såg henne prata livligt med busschauffören som såg lite förskräckt ut. Stackars man.
Plötsligt kände hon två starka armar runt sig och Nicolas välbekanta röst i ena örat.
”Har du väntat länge?”
”Ja! Du går otroligt sakta, vet du det!” svarade hon och vände sig mot honom och kysste honom mjukt. Han skrattade och knuffade milt upp henne på bussen. Hon stämplade kortet och följde efter de andra längre bak i bussen.

Det var fullproppat med folk på bussen och det fanns nästan inga platser lediga, så det slutade med att hon fick sitta i Nicolas knä för att överhuvudtaget få en sittplats. Men det var inte helt fel det heller.
”När går tåget?” frågade Ellen och reste på sig för att släppa ut en gammal tant i pälsmössa. Hon la sig ner på sätena och bredde ut sig så mycket hon kunde.
”Halv fem” sa Camilla och gjorde en grimas åt henne. ”Sätt dig upp så att andra människor kan få sitta!”
Ellen flinade åt henne och satte sig upp. Camilla slog sig ner på det yttersta sätet och lutade sig mot henne. ”Det kommer att bli väldigt tajt! Vi kommer bara att ha tio minuter på oss att gå ner till stationen”.
”Ja vi vet! Men har du lust att sitta där nere och vänta i fyrtio minuter istället, så varsågod!” sa Jonte och gav henne ett av sina fula flin.
”Det var inte det jag menade!” sa hon och blängde på honom. Aili himlade med ögonen och suckade tyst. Nu började hon igen.
Plötsligt stannade bussen så häftigt att hon slog huvudet i stolen framför och alla som stod upp var nära på att falla omkull. Jonte tappade balansen fullständigt eftersom han inte höll i sig och ramlande ner över Aili som tappade andan.
”Jonte! Flytta på dig!” Flämtade hon och försökte knuffa undan honom. Han skrattade och reste på sig.
”Hur kör han egentligen?!” sa Ellen och gned sig i huvudet där hon måste ha slagit i sig.
Aili reste på sig så att Nicolas kunde komma ut och följde efter de andra när de klev av bussen.

En iskall vind mötte henne när hon steg ner på marken och hon skyndade sig in genom dörren till bussterminalen. Det var fullt med folk inne i terminalen och hon hade svårt för att hänga med de andra genom trängseln. Hade inte folk annat att göra?
Hon skyndade efter de andra bort mot svängdörrarna som ledde ut mot Partille centrum och såg sig om efter Nicolas. Han var precis bakom henne.
När hon klev ut genom dörrarna så började hon genast frysa igen och drog upp dragkedjan på jackan så långt det gick. Hon gick så fort hon kunde över den glashala marken och försökte undvika att halka.  Nicolas sprang efter henne och tryckte ned hennes mössa över ögonen på henne.
”Hey!” ropade hon och skrattade. Hon drog upp mössan igen och tog av sig vantarna för att borsta bort håret ur ansiktet. Nicolas skrattade och småsprang över vägen bort mot kyrkogården som låg på andra sidan. Aili följde efter honom och var nära på att halka på en isfläck som låg gömd under snön. Hon skrattade som en galning och Nicolas bara skakade på huvudet. Plötsligt märkte hon att hon bara höll i en vante och vände sig om.
”Vad är det?” frågade Nicolas och vände sig också om.
”Min vante är borta” mumlade hon och sökte med blicken längs marken. Nicolas började också leta och gick tillbaka en bit. Hon hörde honom ropa till och sprang bort till honom. Han stod mitt på vägen och viftade med hennes röda vante i handen. Hon log mot honom och han började gå mot henne.
Då, helt plötsligt, så hörde hon ett högt tjut från ett signalhorn och hon kände hur skräcken flammade upp som en eld inom henne. Bara någon meter ifrån platsen där Nicolas stod kom en stor lastbil farande med en väldig fart.
”Nico! Akta!” skrek hon, men det var försent. Skräckslaget såg hon hur lastbilschauffören tappade kontrollen över bilen som sladdade på den hala marken och for rakt in i Nicolas som inte ens han reagera. Aili såg med fasa hur han flög i en båge genom luften och sedan brakade ner i marken med ett krasande ljud.
Det var som en dröm. En fassandsfull mardröm. Det kunde bara inte hända på riktigt, det var omöjligt.
Tankarna rusade febrilt i hennes huvud och hon kunde inte röra sig. Hela hennes hjärna hade slutat att fungera. Hon ville inte gå dit. Ville inte veta.
Människor hon inte kände hade samlats runt Nicolas kropp och hon såg deras skräckslagna miner. En del av hennes hjärna förstod att det var på riktigt när en man kände på hans hals och sedan skakade bistert på huvudet, men den andra delen ville inte förstå. Hon knep ihop ögonen och försökte stänga ute ljudet av polissirenerna som närmade sig. Låga röster svärmade omkring henne och någon ropade hennes namn, men det var som om hon hade stängt en dörr om sig, som om hon var i ett rum och de andra i ett annat.
Långsamt sjunk hon ned på marken och kände hur hon bara ville bort. Bort så långt det bara gick. Få sjunka ner i en evig sömn och aldrig vakna. Försvinna från jordens yta för alltid…

*

Aili torkade ilsket bort tårarna ur ansiktet. Nu fick hon väll ärligt talat ge sig. Hade hon inte gråtit tillräckligt för hans skull?
Hon drog ett djupt andetag och såg ner på alla sakerna som låg på golvet. Allting hade någonting med honom att göra. Bilder, kläder, biobiljetter … och även de röda vantarna som ju var själva grunden till allting.
Försiktigt strök hon handen över det sträva tyget och en mängd minnen strömmade genom hennes huvud. Nicolas som skrattade åt ett av hennes dåliga skämt, hans leende när han såg på henne … blicken i hans ögon när han såg lastbilen komma farande mot honom.
Bilden av hans ansikte och de vackra skräckslagna ögonen blev för mycket för henne och grep blint efter vantarna och slängde in dem i den flammande elden som brann i den öppna spisen. Ett plötsligt raseri mot hela världen fyllde henne och utan att tänka så kastade hon in resten av sakerna i elden och såg på medan de krullade ihop sig av värmen och svartnade.
Raseriet försvann lika snabbt som det kommit och hon stirrade på de förkolnade resterna av alla hennes minnen och försökte känna någon slags sorg, men det ända hon kände vara lättnad. Den spred sig som en löpeld genom henne och hon kände hur tomrummet i hennes bröst sakta fylldes av ett slags hopp. Hopp om att en dag kunna lämna allt detta bakom sig utan att känna det som om hon svek honom. Att hon fortfarande skulle kunna minnas honom men ändå kunna träffa andra människor då och då.
Den dagen skulle komma, det visste hon. Det var bara att vänta och se, och när den dagen kom så skulle hon ta emot den med öppna armar. Men till dess så fick hon ta en sak i taget.
”Carpe diem” hade någon en gång sagt. Och det var precis vad hon skulle göra.

Hon skulle fånga dagen.

Detta är en dikt, gjord av Bo Grapenskog. Hans verk är hittad på den Här sidan.

Människor jagar lyckan
för de tror den
Finns någon
annanstans

Det är så lätt att
se förbi den
Verklighet vi lever i

Att rusa vint i livet
då leder bara
Vägen till dess slut

Det viktigaste är
att älska hela
Livet ut

En vän till mig, som skriver mycket fan-fiction, gav oss tillåtelse att lägga ut hennes senaste verk på våran blogg. Detta är en fan-fiction av TwilightSagan-format, och den är även på engelska. Ni som läst Stephenie Meyers böcker känner nog igen några namn. Anyway, här kommer första kapitlet på hennes fan-fiction!
Vi sparar även en permanent länk till henne om ni vill komma till hennes fanfiction, eller blogg.
Här är länken till hennes blogg; Evelina

Den heter Crossroads, och första kapitlet heter "Angel".
Read it and weep! :]

Edward POV (pov=point of view)

’’Damn it.’’ I said to myself. This just wouldn’t work.
I sat on my usual spot on the street with the guitar. I wasn’t that good on guitar, but it was easier to learn guitar than drag out a piano on the street.
’’I think it would be easier if you just changed that to the easier G.’’ A woman’s voice said to me. I looked up to see a brown haired girl – no angel – in front of me.
’’Excuse me?’’ I said, and forgot the words she just said to me.
’’You’re trying to learn the more advanced G, just easier to take the easier one.’’ She said and smiled a brilliant smile.
’’Yeah, I know. But I still think this sounds better.’’
’’Oh, okay. Sorry to bother you then.’’ She said and blushed a beautiful blush. She turned her back against me and started to walk towards the crowd.
’’My name is Edward.’’ I called after her, desperate to get her attention back. She turned around and gave me a smile.
’’My name is Bella.’’ 
I just smiled back at her, didn’t know how to speak.
‘’So, do you often sit around here, trying to learn guitar?’’ She asked and started to come closer to me.
‘’Erhm.. No. I usually play piano at small cafes and stuff like that. It’s too hard to drag out a piano on the street.’’
She laughed a beautiful laugh and nodded.
‘’I guess so.’’
‘’So, how about you?’’
‘’What about me?’’ She asked.
‘’Do you often tell strangers how to pull a G on the guitar?’’ I teased her.
Once again she laughed, but I could see the blush on her cheeks.
‘’No, actually not. But I couldn’t help it, it looked like you really wanted to learn that.’’
‘’Yeah.’’ I said looking down at my guitar.
‘’I don’t want to seem like the ‘sneaky’ girl, but, don’t you have a job?’’
This turn it was my turn to blush, it wasn’t something I did very often, but it happened every now and then.
‘’Yeah, but it’s nothing big.  I don’t get very much in salary so I do what I love to do to get money.’’ I said and smiled a crooked grin.
She smiled.
‘’You seem interested in music , too.’’ I said.
‘’That wasn’t a question.’’
I shook my head no.
‘’Yeah, my mother’s second husband was a guitar player, so he’s been learning me since I was like 7.’’
‘’Oh, I see.’’
‘’You, want to get something to eat? I’m starving and its freezing outside,’’ She said.
‘’I would love that, but.. I have to get to work.’’ I said and a small amount of pain crossed my chest, I wanted to get to know her better.
‘’Too bad. But, you’re still going to be here tomorrow?’’
‘’Yeah.’’ I said and couldn’t help but smile.
‘’Okay, I’ll see you.’’ She said and turned around.
‘’Yeah.’’ I said once more, and I could have sworn that I heard her laugh. Good job , Cullen, really smooth.  I thought and wanted to hit myself in the head with a bat or something.


Bella POV.

He just sat there, really trying to get it. The first part was awesome, his fingers were so smooth against the strings. I just had to talk to him and not before I left I really understood what I had said to him. Oh my god, he must feel so humiliated. I shouldn’t have talked to him.
Why not? It doesn’t matter now, you can’t turn back time, you idiot. I thought to myself.
My thoughts were interrupted by my phone. Well, who can that be? Probably Sam.
‘’Hi Samantha.’’ I said when I answered the phone.
‘’Hi Bells!’’ She sang on the other side of the line.
‘’Oh , did we wake up happy today?’’
‘’As happy as always.’’ She laughed.
‘’So, what’s up?’’ I asked.
‘’Oh , stop sound so American.’’ She said.
‘’ Cant help it, sorry.’’
‘’Its okay.’’
‘’Did you want to complain about my accent or was there anything special you wanted to tell?’’
‘’Hey, can’t I call my best friend just to chat?’’
‘’Oh c’mon! Spit it out!’’ I laughed.
‘’Yeah , Mike is out of town this weekend, and I wondered if you maybe wanted to stay with me? You know, like old times.’’
I smiled when I thought at ‘’the old times’’, the best time actually.
‘’Yeah , why not.’’
‘’You can bring Emily if you want to, or leave her at moms and dads place.’’
‘’You said like old times and if I remember right, she didn’t exist back then.’’ I laughed.
‘’Nope’’ She said and laughed with me.
‘’It’s okay with David and Sue if Emily stays there over the weekend, I don’t want to be in their way if they have-‘’
‘’C’mon Bella! You know mom adores Emily! So does dad.’’
‘’Okay , okay. Chill.’’
‘’And once again – stop sound so damn American. You live in London.’’
‘’Yeah, I’m pretty aware of that.’’
She laughed her cute laugh that made me think back to when we were kids. Sam and I had been best friends as far as I could remember.
‘’I’ll pick you up at Friday, what time?’’
‘’We’ll have to drop Emily off at your moms too, so be there at four?’’
‘’Okay. See you, bye!’’
‘’Bye.’’ I said and closed the phone.


Edward POV.

I came into the café and walked towards the piano, but got stopped by the owner, Marcus.
‘’You’re late.’’ He said. ‘’Again.’’
‘’I know! I’m sorry, really!’’
‘’Yeah. And why does it feels like I’ve heard that before?’’
I gave him a pleading look.
‘’Okay then. But ONLY because you’re the best pianist we ever had here.’’
I gave him an assuring smile.
‘’Thanks.’’
‘’You’re welcome , son.’’

I sat at the piano for hours, and I smiled the whole time. Piano was the only thing that kept me from thinking of the mess I was in.
My family in The states, my (ex) girlfriend who’d been cheating, her lover being my best friend, my escape to England. Everything was just a big , fat , mess.
My family was from England, but my parents , Carlisle and Esme, decided to move to America when my older brother , Emmett, was born.
Me and my twin sister Alice was born 20 years ago at a hospital in Seattle. We weren’t that much alike each other, not in the looks or personality. She was short, about 5’5’’ (165 cm) and had short black hair that was pointing in all directions. I was about 6’1’’ (185 cm) and my hair was bronze-colored and always a mess. The only thing we had in common in looks was our eyes. They were pitch green, almost as emeralds. People could describe them to be ‘’dazzling’’ and ‘’beautiful’’. I didn’t think they were any of that, I preferred brown or blue eyes.
Alice was an annoying fashion-crazy-pixie, and sometimes , she could be a really pain in the ass .  Though , she was my twin and I wouldn’t be able to live on without her. She was the only one who’d known that I was going to leave for England and the only one I’d been in touch with the past year.

Eftersom att det va farsdag igår så tänkte vi lägga in lite "pappa-citat"

Vi hoppas att ni alla har önskat eran far en trevlig dag!

"jag har aldrig varit en materialistisk kvinna. Min far sade alltid att jag aldrig skulle älska någonting som inte kunde återgälda min kärlek."

Imelda Marcos. F.d. presedentfru på filippinerna.

"En pappa är en man som har foton i plånboken där pengarna brukade vara"

Okänd.

Dessa citat hittade jag i en bok som heter "lilla boken om pappor"


Ha en trevlig dag!

Och Leonida gör det igen! :)
Här kommer ännu en, som heter "Please,I wont follow".

Hennes blogg hittar ni HÄR! :)

Du har ett inflytande på mig som är oemotståndligt. Snart ger jag upp med bekämpningen, jag kapitulerar. Du vinner striden, du har makten. Jag överlämnar mina tankar till dig med en tillit att du behandlar dem med omsorg.

Men jag vill inte, måste avstå och lyssna på mitt goda förnuft. Du har mitt medgivande till att gå nu. Så gå, stanna inte till, titta inte tillbaka.. bara fortsätt din väg.

Du är en nollkompetensad jävel med ingen insikt över ditt eget förbannade liv. Ditt namn borde stå med som exempel i Sveriges akademista ordlista under ordet psykopat!
Du förstör allt omkring dig. Du har ingen empatikänsla och du är den mest självupptagna människa jag någonsin mött. Du blir aldrig nöjd med det livet erbjuder dig. Du ska hela tiden höja kraven, vilja ha mer. Jag orkar inte mer. Jag vill inte mer. Ser du inte att jag faller framför dina ögon. Ser du inte alla spillror som du orsakat. Sluta förbise all fakta, öppna ögonen och se mig!

För första gången i mitt liv ber jag om hjälp. Jag ber om hjälp för att klara av min vardag. Och du finns inte där. Du hugger ner mig som med en yxa mot ett träd. Aldrig finns det någon återvändo, jag är avklippt nu, då, sedan.

Du har aldrig varit till hjälp, så jag frågar mig själv varför jag vände mig till dig den här gången?!

Nu har vi fått in några rader ifrån en tjej som heter Leonida !

Hennes blogg hittar ni här.

Ni kommer få ser mer av henne här i bloggen, så håll utkik.


Det var en kyss som kunde ha visat äkta kärlek, om hon inte vetat hur det egentligen ligger till. Så hungrig den var, så passionerad ... så hjärtskärande. Hon försökte gömma sina sköra känslor och låta den fysiska upplevelsen ta över.

- Se mig bara i ögonen, sade han
Hon ville aldrig se någon annanstans
- Lita på mig, sade han
Hon ville verkligen göra det också

Hon var ingen tillfällig förstörelse, det insåg han nu. Ömhetsbetygelsen hade känts ända in i själen, den själ som han alltid hade trott var för mörk.. hennes kärlek är oemotståndlig. Han längtade redan av att få se glädjen, glädjen i hennes mörka ögon.. mm ljuvligt.

ENSAM I MÖRKRET


Allt var ett enda mörker, smärtan i hennes bröst satt som sten, saknaden efter vänskap fanns kvar, allt kändes så meningslöst hon försökte förtränga allt men det gick inte. Allas röster ekade i hennes huvud hon mindes allt så klart från första klass till 9 an. Allas kalla blickar och de glåpord som kom ut ur deras munnar. När alla var ute och lekte på skolgården, hade ju alla något att göra. Tjejerna hoppade hopprep eller lekte häst eller bytte bokmärken.

Killarna spelade basket, eller lådhockey. Alla verkade ha det så kul men längst in under en stor ek stod en liten flicka som var alldeles ensam. Hon var späd, lång och mager och hade sitt långa ljusa hår uppsatt i en fläta bak i nacken. Hennes huvud var nedböjt och blicken var tom. Hon fick inte vara med dem andra barnen, kände hur tårarna ville fram, de brände bakom ögonen. Hon försökte hålla dem borta men ibland gick det inte, tårarna rann nerför hennes kinder. Detta upprepades varje dag. Hon kände att de blev som ett stort hål i hennes bröst som bara blev större och större för varje dag som gick. Det fanns 2 stycken killar som verkligen plågade henne.  den ena var lång, smal och rödhårig och den andra killen var kort och hade mörkt hår. De var alltid elaka mot henne och sa alltid taskiga saker hela tiden.


”Benrangel, mespotta, usch vad ful du är, du kommer ju aldrig att få en kille som tycker om dig. Du är så smal, har du anorexia eller?”

Hon mådde jättedåligt varje dag av detta, hon kände sig ännu mer värdelös hela tiden.


Men det var inte nog, det fanns även 5 tjejer som gjorde hennes liv ännu sämre. De trodde att de var snyggast och bäst på allt. Varje dag så retades dem, skrattade åt henne och bakom hennes rygg om hon gjorde bort sig.

Dom utnyttjade henne med när det passade dem,

När hon började i 7:an hade hon ändå inga vänner fast hon hade blivit lite äldre. Hon trodde att det skulle bli lättare med nya kamrater. Det pratades fortfarande skit om henne och att de nya kamraterna inte verkade bry sig alls.

Men det fanns faktiskt en tjej som inte var dum. Då kändes det som ett litet hopp av lycka tändes i henne. Men alla vände henne ryggen och det snackades mycket skit om henne hela tiden.

Matsalen, det var riktigt jobbigt att gå dit varje dag.

Hon fick aldrig sitta med andra och hon blev knuffad i matkön och samtidigt så trängde de sig före henne hela tiden. Ibland fick hon sitta med dem i klassen men bara om de ville ha någon att reta.
Hon fick inte mycket matro för att hon hörde ofta klasskamraterna säga:

”Fan vad du är äcklig stäng munnen när du tuggar det ser så vidrigt ut!”

Gymnastiken var en plåga för henne hela tiden. Ångesten fanns där som ett stort monster jämt.
Hon blev alltid vald sist, när det var dags för bollsport klagade alla och suckade på henne hela tiden.
Alla sporter var en riktig plåga för henne. Även att bada och när det var dags för hinderbanan. Att duscha var en pina.

Hon fick alltid höra:

 ”Vad dålig du är! Skärp dig annars vinner vi aldrig! Ta bollen då?”

Det suckades alltid och hon fick alltid se allas ögon blänga på henne .
Hon minns en dag på gympan när det var dags för hinderbanan.

Allt gick ganska bra fram till sista hindret, som var en bom som var nerfälld och en bänk som lutades emot bommen. Man skulle springa över den och sedan hoppa ner på en tjockmatta på andra sidan.

Ja, hon tog sats för att springa upp. Men mitt på bänken tappade hon fotfästet och ramlade baklänges, smällde i huvudet i golvet, kände ett illamående på en gång och hon såg som små glitterstjärnor framför sig. Men ingen brydde sig ett skit om detta.

Usch, redovisningarna på lektionerna var ett helvete. Hennes hjärta slog snabbare, hon fick yrsel, hon började få handsvett som hon aldrig fick annars. Ångesten började komma fram och hon blev helt matt i benen.

Rösten darrade när hon stammade fram orden, blev illröd i ansiktet. När hon väl hade tagit sig upp på golvet såg hon allas blickar stirrande mot henne, såg hånflin överallt. När hon äntligen var klar så kände hon en lättnad.  

På grund av detta så drabbades hon av koncentrationssvårigheter och fick svårt med inlärningen. Lärarna verkade inte bry sig alls heller. En helt vanlig dag kom en tjej fram till henne och gav henne ett brev och så sa hon:

”När du läst detta brev så är vi inte vänner längre.” 

Sedan gick hon vidare.
Hon blev väldigt rädd visste inte om hon skulle läsa brevet men sen tog hon mod till sig att göra det.

I brevet stod det att hon var ”knäpp, trög och jobbig och att hon skulle lämna hennes kompis i fred. ”
Det tyckte hon var lite konstigt för att det var ju hennes kompis först.

Efter att hon hade läst brevet värkte det till i hennes hjärta. Det var tur att skolan var slut då också.

Så hon skyndade hem. Hennes mamma såg direkt att något var fel och då kom tårarna på en gång, de gick inte att hindra hon tog upp lappen och gav den till sin mamma. Efter ett tag så började det synas tårar från mammans ögon, de rann ner för hennes kinder.

Efter ett tag så ringde hennes mamma till syon på skolan. Hon fick också läsa brevet och de träffades och pratade igenom detta. Efter samtalet så ringde syon till rektorn på skolan.

Han blev väldigt bekymrad och besviken att detta hade hänt.

Så han skickade ner den andra tjejen till sig. De hade ett långt samtal. Hon hade mycket stöd av sin lillasyster och hennes vänner.

Så fort de såg tjejerna så blängde dem så mycket att de inte vågade säga något.

Hon hatar sig själv än idag för att hon var så feg och inte sa ifrån tidigare...

Trots detta så känns allt så jobbigt, hon gråter mycket än i dag och länge för att få ur sig allt. Allt som finns i hennes kropp och som aldrig försvinner.
Hon lider nu av sviterna, och har fått depression och ångest på grund av detta Det lär ta tid att läka såren.

Nu har vi fått in en dikt ifrån en tjej som heter Yoanna!

Hon säger själv att hon skrev den här när hennes dotter föddes!

Ni hittar hennes blogg här

En ängel sover i min säng
vild och vacker som en sommaräng
där morgonen grytt efter regnig natt
likt solens glitter på en sagolik skatt
Jag andas hennes hud, kysser hennes kind
hjärtat fylls av kärlek, som berusar, gör mig blind
DU och jag min ängel
DU och jag är ett
DU växte i min mage
DU,
det vackraste jag sett.

Nu har vi fått in en novell ifrån en tjej som heter Magdalena.

Hennes blogg hittar ni här!

"en miljöbeskrivning i lite Strindberg-stil."

Skådat genom fönstret

En eftermiddag då vårens glada värme verkade närmare än vinterns kyliga vindar, blåste det en uppfriskande lätt vind genom träden i en trädgård på Lärkgatan. I vinden fanns lukten av vår, av nya bättre tider och en antydan till en stickande kall känsla som kändes ända ner i lungorna när det andades in. Granen berördes utav den stillsamma vindpusten och grenarna gungade lätt fram och tillbaka så som en liten och nätt båt ovanpå ett lugnt och stillsamt hav.

 Solen lyste sina sista värmande strålar för dagen då den sakta var på väg ner för den iskalla blå himlen som påminde om ett par känslokalla men tilldragande ögon som hade förmågan att se in i varje människas själ. Vita, lätta, tunna men fylliga moln beträdde himlen och gav jordens tak en mjukare känsla. Även den kyckling-gula friska färgen blandad med nyansen som kinderna får efter en rask promenad, som omgav horisontens kant, gav det iskalla blå höljet en varmare effekt.

De försiktiga varma solstrålarna grenade ut sig över marken och rörde vid gräset såsom en man rör vid sin älskares kind, glimmande som om en älva kastat ut sitt skimmrande stoft. Trädgårdens gräs föll i olika nyanser; mörk och kall där den var gömd bakom skuggorna då inte ens den mest starka och ljusa solstrålen kunde nå, gyllene och kärleksfull där de kunde nå.

Löven som här och där låg utspridda på marken hade inte än blivit smekta av vindens hand utan låg livlösa och trötta efter vinterns kalla väder. De hade ännu inte vaknat och insett att de var fria från den snö som hade täckt dem och hållit dem fastspända till marken.

I mitten av trädgården dit himlens lampa fortfarande lyste stod en flicka utan skor. Hennes små fötter rörde vid det fuktiga och svala gräset, grässtråna smög upp emellan hennes små fina tår. Det vackra långa, gyllene håret följde vindens varje rörelse, den vita hyn såg skör och bräcklig ut, men hållningen hennes tunna kropp behöll var stark och säker. Ögonen som besatt hennes ansikte var varmt bruna och stora, de skvallrade tydligt om känslorna hon höll inom sig; de beundrande, stolta känslorna. Stolt såg hon ut över samhället som fanns nedanför henne, hennes ögon skådade scenariet så som en konstnär ser på sin tavla när den är klar.

Fågelkvittret som funnits i bakgrunden nästan ohörligt men alltid där som en del av tavlan avtar, bilarnas brus var det enda ljud som flickans öron fångade upp. De bevingade varelserna hade nu slutat att sjunga och kvittra om vårens härkomst för att i lugn och ro falla i sömn inför natten. Friden och mäktighets känsla försvann med dagens ljus då de nu kalla strålarna föll med solen ner bakom horisonten av mörka träd och sa då på sitt sätt godnatt till allt levande i naturen. Sakta vände sig flickan om och gick mot det vita lite missfärgade huset som fanns i den främre delen av trädgården.

En dikt som jag skrev för ungefär två årsen!



Bästa vänner för alltid, inte sant?
vi har nog trillat ut för denna kant
trodde inte jag kunde leva utan dig
men oroa dig inte, jag klarar mig
Jag vet inte vad som hände
men du va nog inte min själsfrände

Utan dig- ingen mig, va det inte så?
Det kanske bara va en lögn då
men ser du, jag är kvar
vill gärna ha det som det var
men man kan ju inte få allt
och livet är inte så kallt

hoppar du så hoppar jag, eller hur?
Jag hade nog inte så tur
men livet rullar på
man kan ju inte bakåt i tiden gå
titta inte snett på mig
för jag hatar inte dig

Bästa vänner för alltid, inte sant?