"In that moment, as the minister said his part, my world, which had been upside down for so long now, seemed to settle into its proper position. I saw just how silly I’d been for fearing this – as if it were an unwanted birthday gift or an embarrassing exhibition, like the prom. I looked into Edward’s shining, triumphant eyes and knew that I was winning, too. Because nothing else mattered but that I could stay with him."

Bella Swan, Breaking Dawn, Chapter 3, p.49
Hittad på : TwilightQuotes.com

Är det någon som tänker gå på premiären för den nya filmen?

Det har varit lite dålig uppdatering här på bloggen, och det ursäktar vi för, men vi har tyvärr haft fult upp med våra egna liv. Men nu har vi kommit med mer ideér och nu ska vi ta nya tag efter helgen igen!

Denna dikten är skriven den 15 december 2008 av mig.

I skolans höga ljud
går en så kallad brud
I skolans trånga korridorer tar hon mest plats
I skolans alla ögon är det på henne som alla blickar sätter sig fast
Önskar hon bli kysst
visar hon bara upp halva sin byst
Bruden har kontroll
Bruden åker från kille till kille som en jävla boll
Polare har hon flera
Beundrare har hon ännu mera
Vem vill inte vara som hon är?
Jävligt snygga kläder hon bär
Killar står i kön
för att känna på brudens kön
Hur fan står hon ut?
Det är väl hennes beslut
Klamydia, syfilis och gonnoré
hon har säkert de alla tre
Vänner efter henne går
för det är alltid hon som i centrum står
Med läpparna full av glans
får hon hos alla killar en chans
Med kroppen sprayad av doft
verkar hon ha det soft
Med IQ nere vid noll
har hon egentligen ingen koll
Ynkla 15 år
syns ju inte för hon går på tår
Hon verkar självständig
men hon är inte särskilt händig
Skita i skolan
för att hänga med polarn
för ett bloss vid skolans utkant
hallsbloss, annars är hon en fjant
fjortis, bitch och slampa
ingen får på henne trampa
hon bryter ner sig sakta
för hon inte har lyssnat på all fakta
hon tror att livet är en fest
och att ha kul älskar hon allra mest
folk varnar henne för döden
men hon oroar sig bara för det i nöden

väx upp skriker alla
för nu är det dom som är balla
tjejen är nu utsliten
och har trampat rakt i skiten
utan framtid hon nu där står
bara för att hon inte i skolan går
sjukdomar som aldrig går att läka
utan tabletter som hon i resten av livet får käka
ung är hon fortfarande
men nu är hon bara besvärande
här är nu döden
och nu ber hon i nöden

"En barndom utan böcker, det vore ingen barndom. Det vore att vara utestängd från det förtrollade landet, där man kan hämta den sällsammaste av all glädje."

- Astrid Lindgren

Nu har vi fått en dikt ifrån en tjej som heter Ellinor!

Ni hittar hennes blogg här


 

Hon tänker att det här ingen dikt
det här är en historia som ska berättas
som om man helt plötsligt skulle
vända sig om och tala om vädret som
om det vore något episkt, storslaget
såhär:
”vindarna är hjärtslitande viskningar
över stadens tunna gator och höga hus
solen har sedan länge gått sin väg
full på varmt vin av ruttnande druvor
det skall vara mörkt och kallt där vi
vandrar som vålnader eller änglar
och om vi vaknar av regnet mot rutan
skall du vara den första droppen som
når min kind

et cetera”

och sedan ska sidan vrida sig som en dörrknopp
varje vänt blad ska vara som en öppen dörr
varje steg ska vara tungt, ödesmättat

i sista sekunden, precis innan konfliktlösningen
blir det en kärlekshistoria
de har nyss träffats, hon
blir andfådd av att tänka på honom

Nu har vi fått en annan jättebra novell av en tjej som heter Jennie.

Ni hittar hennes blogg här

Tårarna som aldrig slutar att rinna. Händerna som inte vill sluta skaka. Benen som inte bär mig längre. Luften som inte vill gå in i lungorna. Hostar, försöker få lungorna att samarbeta med luften. Men det går bara inte. Jag har tystnat. Vågar inte uttrycka mig själv i ord längre. Är för rädd för reaktionen. Jag är på gränsen till att ge upp.

Vore det inte för dig, skulle det ha skett för länge sedan. Men nu händer det på riktigt! Slänger en snabb blick mot spegeln, men ångrar det med det samma. Just nu, vill jag försvinna. Just nu önskar jag att ljuset bara kunde hitta hit. Jag försökte vara stark. Vägrade ge upp. Skrek, stampade i golvet, grät, slog i väggen. Klarade inte av att ignoreras, att vara en i mängden. Klarade inte av att de aldrig såg mig. Att de förväntade sig att jag alltid skulle vara den lilla, osynliga flickan. Hon som alltid håller käften. Men nu, nu skriker jag. Jag gråter, jag slår, jag kämpar emot, jag ger upp.

Du sa att jag var svår att leva med. Att jag kunde väl åtminstone försöka. Med gråten i halsen tog jag emot orden. De var som ett slag mot huvudet. Det var en bekräftelse på att i andras ögon är jag verkligen en tönt . Jag har nu blivit stämplad som årets tönt . Gratulerar! Men tack så mycket! Lägger en hårslinga, som ramlat, bakom örat. Försöker resa mig, men det går inte. Benen bär inte. Ligger istället på det iskalla badrumsgolvet, med knäna nästan uppdragna till hakan.

Försöker gör mig så liten som möjligt, osynlig. Så att ingen ska se. Det långa bruna håret är okontrollerat risigt, ögonen saknar färg, kinderna är alldeles svarta efter nersmetat mascara och tröjan, som dessutom är alldeles för stor, är smutsig. Suckar, försöker pressa fram några tårar. Med det finns inte längre några tårar, de har tagit slut! Tvingar mig själv att ställa mig upp.

Grinar, drar på mig gymnastikskorna, lägger musiken i öronen och tar försiktigt upp ytterdörren. Måste ut härifrån, innan någon kommer hem. De ska inte behöva se mig så här. Börjar springa, tror att jag kan fly undan problemen. Snubblar, men reser mig snabbt upp igen. Orkar ingenting längre, men ändå springer jag, hela vägen. Det kallas envis.

Klumpen i magen och halsen blir bara större och större. Tankarna snurrar runt i huvudet. Försöker fokusera på löpningen, men det går inte. Tårarna rinner ner för mina kinder.

 Vad händer om jag slutar att andas? Om jag bara ger upp, för alltid. Skulle det vara bättre då?

Skulle det vara en befrielse för alla andra? Om jag inte existerade längre.

Du säger att det inte är någonting
jag är inte dum
och jag vet att det är mitt fel

Så jag gör som jag alltid gör
tröstar dig med lögner
lugnar dig med osanning
svärtar ner mig själv
i ett desperat försök att få dig sluta gråta

Du har fått mig att hata kärleken
jag insåg aldrig hur svårt det var
och jag vill inte såra dig
så jag målar upp någonting annat
som egentligen inte finns

Det är bara en tavla
känn på den
inte för hårt
den har inte torkat
du blandar ut färgerna

Den är fin, eller hur?
men det är bara en tavla

Plutande läppar som snuddar vid mina
en varm andedräkt träffar mig när du tyst viskar
jag älskar dig
och jag hinner tänka
att jag nu ska jag berätta
nu ska jag säga sanningen
tvätta mina inre väggar som är fyllda av smuts
men istället kräks jag ut de där orden
som för mig inte längre betyder något

Jag säger att det inte är någonting
du säger okej
går för att sätta på dagens första kopp kaffe
jag anstränger mig ju inte ens
hur kan du inte se?
antingen borde jag få pris för mina otroliga skådespelartalanger
eller så vet du egentligen vad som väntar
men är för rädd för att möta det

Du lever i min tavla
jag undrar om du vet
egentligen
en trygghet
vad vet jag

Vi fick in en jättebra novell under dagen! Jag har tyvärr inte kunnat lägga upp den förens nu.
Vi hoppas att ni tycker om den!

Novellen heter: "Ett utdrag ur Karin Perovna Rogatjevas lyckliga liv" och den är skriven av Erika Lindblom. Hennes blogg hittar ni här.
___________________________________________________________________________

I slutet av 1791, under den för oss så föga ärorika gustavianska epoken, bodde den hederlige Gösta Ivanovich Rogatjev på sitt ståtliga gods i det av våra mera avlägset liggande guvernement tillsammans med sin plikttrogna hustru Karin Perovna.
De var ett mycket aktat och respekterat par och hade under sina trettio år som gifta berikats med 18 barn av vilka fem uppnått vuxen ålder. De två yngsta barnen, döttrarna Irina Göstovna och Svetlana Göstovna, var båda gifta och bodde i St.Petersburg respektive Moskwa.

Mellansbarnet, Peter Göstevich hade i sena tonåren utvecklat en lungsjukdom och vistades därför ständigt hos Gösta Ivanovich syster grevinnan Maria Ivanova Turgenjeva vid ryska Krim. Den näst äldsta sonen Nikolai Göstevich var löjtnant vid tsarens garde och levde, utan de kärleksfulla föräldrarnas vetskap, ett lössläppt liv i huvudstaden.

Den äldste sonen, Boris Göstevich, var det enda av de fem barnen som fortfarande bodde på godset. Boris Göstevich var en högväxt man med ett stort runt huvud, små grisliknande ögon, och en stor och bred mun. Trots att han ärvt sin fars synnerligen ofördelaktiga utseende var han en omtyckt man och för honom bad godsets 300 livegna dagligen.
Det förföll sig nu så, att i slutet av 1791, började den åldrande Gösta Ivanovich att känna sig krasslig.
En läkare tillkallades och det konstaterades att Gösta Ivanovich led av en ovanlig njursjukdom som med säkerhet skulle bli hans död.

Karin Perovna älskade sin make mer än någonting annat, men hon var en bildad och förnuftig kvinna, och tillät sig därför inte att bryta ihop och gå till sängs, utan istället började hon planera för godset fortsatta välfärd.
Hon drog slutsatsen att det viktigaste för godset fortsatta existens var att Boris Göstevich skaffade sig en hustru. Karin Perovna hade en vid vänskapskrets, men endast tre av hennes vänner hade döttrar i lämplig ålder. Den första av dessa vänner var Fru Astri Ulfovna Pusjkinskaja, hustru till den berömda poeten och prosaförfattaren Aleksander Pusjkin.

Astri Ulfovna var en mycket attraktiv kvinna med stora blåa ögon och vackert mörkblont hår. Hennes två döttrar, Maria Aleksandrovna och Dunja Aleksandrovna, var båda sin mor upp i dagen och därför två utmärkta tänkbara hustrur till Boris Göstevich. Den andra av Karin Perovnas vänner var Storfurstinnan Erika Feodorovna Romanova som var gift med den mördade tsar Peter III:s yngre bror Storfursten Sergei Alexandrovitj Romanov.

Erika Feodorovna var en reslig kvinna med ståtlig figur och välformade läppar. Tyvärr föreföll dig sig så att Erika Feodorovna var av skandinaviskt ursprung och hade det för skandinaver typiska platta och oformliga håret och det sägs att hon korsat sig både en och två gånger då det visat sig att alla hennes fem döttrar ärvt sitt fars mörka, tjocka och vackert lockiga hår.

Erika Feodorovnas fem döttrar, Elizavetha Sergevna, Tatiana Sergevna, Alexandra Sergevna, Katarina Sergevna och Julia Sergevna, var därför, på grund av det lockiga håret och moderns ståtliga figur, även de utmärkta som tänkbara makor till Boris Göstevich.

Karin Perovnas tredje vän, den skandalösa varietéartisten Linnea Bossovna Muromskaja, hade ett utmärkt ansikte med tilltalande blåa ögon, välskapt näsa och mun och skinande blont hår.

Linnea Bossovnas enda dotter, prima ballerinan Mathilda Kristoffovna Muromskaja, var en avbild av sin vackra mor och hade i början av sin balettkarriär varit den då levande tsar Peter III:s favorit och älskarinna.

Mathilda Kristoffovna hade kanske inte den bakgrund som Karin Perovna önskande, men hon var en sympatiskt och söt flicka och därför också hon en lämplig kandidat till att bli Boris Göstevich hustru.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Då klockan i salongen slog två om eftermiddagen och Karin Perovna suttit i sin fåtölj och väntat länge och väl på att gästerna skulle anlända trädde Boris Ivanovich in i rummet. Han var klädd i sina allra vackraste kläder, bar en pomadaluktande peruk och hade fått ansiktet vitpudrat.
Karin Perovna såg moderligt på sin son och log ömt. Hon tyckte att han utstrålade manlighet och hon kunde inte för sitt lov förstå att han snart skulle till att gifta sig. Det var ju inte länge sedan han som nyfödd legat i hennes armar och förgäves försökt fått tag i hennes mörkblonda, nästan bruna, hår.

"Det är då märkligt att de inte kan passa tiderna", sade Boris Ivanovich och sneglade på klockan. "De borde ju ha varit här för länge sedan. Kära mamma skall veta att jag inte tänker gifta mig med en kvinna som kommer försent."
"Kära Boris", svarade modern. "Hellre att en man kommer försent än en kvinna. Din far kom alltid förtidigt och det är därför vi fick så många barn."

Boris Ivanovich skulle precis till att svara då det knackade på dörren och betjänten Trupp steg in.
"Fru Muromskaja med dotter har anlänt", sade betjänten och fortsatte; "Har jag Hennes Nåds tillåtelse att visa in dem i salongen?"
Karin Perovna nickade och reste sig upp för att hälsa sina gäster välkomna.
"Åh kära Karin", sade Linnea Bossovna och omfamnade sin väninna. "Det var så länge sedan vi senast sågs. Detta är min dotter Mathilda Kristoffovna Muromskaja. Är hon inte vacker?"
"Välkommen Matilda Kristoffovna", sade Karin Perovna och sträckte ut sin hand och lät Matilda Kristoffovna kyssa den. "Mitt namn är Karin Perovna Rogatjeva och detta är min son, Boris Ivanovich."

Boris Ivanovich bugade sig djupt, fattade Matilda Kristoffovnas hand och hjälpte henne att sätta sig ner.
"Det förvånar mig inte att ni anländer först kära Linnea Bossovna", sade värdinnan. "Under alla de år vi känt varandra så är det ni, och endast ni, som någorlunda lyckats hålla tiderna. Min son sade precis innan er ankomst hur mycket han värdesätter en kvinna som kan passa tider."
"Jag kan försäkra Karin Perovna om att min dotter alltid håller tiden", sade Linnea Borsovna och log. "Hon är som sin mor, alltid i tid."

Mathilda Kristoffovna rodnade och skulle precis till att inleda en konversation med Boris Ivanovich då en fyrspänd vagn plötsligt körde in på gården. Den fyrspända vagnen var av en mycket fin sort och av det förgyllda kejserliga emblemet på vagnens sida att döma var det storfurstinnan Erika Feodorovna Romanova som anlänt med sina kungliga döttrar.

"Jag ser att ni ännu inte anpassat er till storstadens seder", sade Erika Feodorovna då hon med bred kjol och hög peruk några minuter senare uppenbarade sig i salongsdörren. "I St.Petersburg har de breddat dörrarna med två meter och höjt dem med en meter för att vi skall kunna ta oss in."
"Det förstår jag", svarade Karin Perovna och fortsatte ironiskt; "Jag förstår att de är tvungna att bredda dörrarna i huvudstaden. De flesta damerna där är trotsallt mycket feta."

"Så trevligt att se dig igen Karin Perovna", log Erika Feodorovna och kysste sin väninnas kind. "Och det är sannerligen ett nöje att återse er med kära Linnea Bossovna. Är det där er dotter? Ja, hon är sannerligen grann. Jag förstår nu varför min stackars salig svåger var så förtjust i henne.
Tillåt mig att presentera mina döttrar; detta är Elizavetha Sergevna, Tatiana Sergevna, Alexandra Sergevna, Katarina Sergevna och lilla Julia Sergevna. Har de inte vackra klänningar? Jag lät kejsarinnans sömmerska sy upp dem till ett mycket förmånligt pris. Men var har vi vår kära fru Pusjkinskaja? Är hon inte här än? Hur understår sig Astri Ulfovna att anlända senare än de kungliga?"

"För att jag är både klokare och vackrare än de flesta kungliga", sade Astri Ulfovna och trädde in i salongen. "Jag anlände precis efter er Erika Feodorovna, och jag hörde allt vad ni sade. Sade ni att ni fått era döttrars klänningar uppsydda till ett förmånligt pris? Kejsarinnans sömmerska syr klänningar billigt till alla sin kunder, men om sanningen skall fram så tar hon mer betalt än vad hon borde. Det vet alla begåvade."
"Så roligt att ni är här kära Astri Ulfovna", sade Karin Perovna. "Ty ni är den av mina väninnor som förstår min natur allra bäst om som jag mest förtroget kan tala med. Och detta är förstås era förtjusande döttrar? Åh, så stora de har blivit."
Betjänten Trupp steg in och annonserade att middagen var serverad.

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Efter middagen annonserade Karin Perovna att hon ämnade att tala med sonens tänkbara makor var för sig. Hon slog sig ner i sin makes rökrum innanför salongen och den första hon kallade in var Astri Ulfovnas äldsta dotter Maria Aleksandrovna.
"Ni är sannerligen en grann flicka", sade Karin Perovna och log. "Jag kan se er som hustru till min son och detta hus härskarinna. Men kan ni se er själv som det?"
"Jag skulle vara mycket glad och hedrad över att vara detta hus härskarinna, men enbart om jag förälskar mig i er son och er son förälskar sig i mig."

"Vad spelar det för roll om min son älskar er eller inte? Ingen gifter sig av kärlek nuförtiden. Det är opraktiskt."
"Det må vara opraktiskt men det är det enda rätta."
"Men…"
"Förlåt att jag avbryter er Fru Rogatjeva, men det är Aleksander Pusjkins dotter ni talar med. Min far har lärt mig att alltid följa mitt hjärta, att leva för passionen och för kärleken. Han har lärt mig att trotsa allt för att uppnå den absoluta lyckan. Jag kan därför inte bli er sons hustru, om jag inte älskar honom. Hitills har han inte gjort något bestående intryck på mig, men om vi får spendera några månader tillsammans och lära känna varandra så kanske jag kan fatta tycke för honom."

"Det kommer inte att bli nödvändigt", konstaterade Karin kyligt och fortsatte; "Min man har inte långt kvar att leva och därför måste min son ovillkorligen vara förlovad innan veckan är slut."
"Då är jag rädd för att jag inte kan hjälpa er Karin Perovna."
"Säg mig Maria Aleksandrovna; är er syster av samma åsikt som ni?"
Maria Aleksandrovna nickade.
"Då behöver jag inte tala med henne. Vill ni vara så vänlig att be Mathilda Kristoffovna att komma in."
Maria Aleksandrovna reste sig upp och lämnade rummet. Kort efteråt dök den fagra prima ballerinan upp och Karin Perovna bjöd henne att sitta ner.

"Jag skall fråga er precis samma sak som jag frågade Maria Aleksandrovna", sade Karin och fortsatte; "Men denna gång hoppas jag på ett mer tillfredställande svar. Kan ni se er själv som detta hus härskarinna och hustru till min son?"
"Både ja och nej", svarade Mathilda Kristoffovna. "Jag kan se mig själv som husets härskarinna men inte som hustru till er son."
"Finner ni min son motbjudande?"
"Inte alls kära fru Rogatjeva. Jag har ingenting emot er son. Jag anser att han är ganska charmig och beundransvärd."
"Jag förstår inte. Vad är då problemet?"

"Problemet är att jag är emot själva äktenskapet. Jag skulle aldrig ens överväga att avsluta min karriär och bli någons hustru. Nej, jag trivs alldeles för bra med det jag gör och det betalar sig väl. Som ni vet så var jag salige tsar Peters älskarinna och nu är jag gamle storfurst Sergei Alexandrovitj älskarinna."

Karin Perovna satte den konjak som hon suttit och smuttat på i halsen och utbröt hostande; "Va? Är Mathilda Kristoffovna Erika Feodorovnas makes älskarinna? Är Erika Feodorovna medveten om detta?"
"Hennes höghet storfurstinnan Erika Feodorovna är mycket väl medveten om det, och hon till och med uppmuntrar det. Karin Perovna förstår att Erika Feodorovna inte är så skenhelig som hon ibland vill ge sken av."
"Jag förstår", muttrade Karin Perovna tyst och sade; "Det är ej längre nödvändigt att tala med er, då jag förstår att ni inte har någon avsikt att gifta er med min son. Kan ni vara snäll att avlägsna er och skicka in Erika Feodorovnas äldsta dotter?"
"Med nöje", svarade Mathilda Kristoffovna och lämnade rummet.

"Varsågod och sitt ner", sade Karin då Elizaveta Sergevna uppenbarade sig i dörren. "Får jag bjuda på en konjak?"Elizaveta Sergevna tackade glatt ja och till Karin Perovnas stora förvåning svepte Elizaveta Sergevna hela glasets innehåll på en gång.

"Det går i familjen", förklarade Elizaveta Sergevna och log.
"Jag skall gå rakt på sak. Kan ni ser er själv som hustru till min son och som detta hus härskarinna?"
"Jag önskar att jag kunde det", svarade Elizaveta Sergena och såg på Karin Pavlovna med sorgsna ögon. "Min uppfostran förbjuder mig tyvärr att gifta mig mer er son."
"Hur är det möjligt?"
"Jo, min mor har sedan jag var liten alltid sagt; gift dig med en man som är minst tjugo år äldre och du blir lycklig. Det är därför jag inte kan gifta mig med din son, han är ju trotsallt endast ett par år äldre än mig."

"Vilket struntprat! Det är verkligen typiskt er mor att lära er något så dumt. Vad har man för glädje av en man som är tjugo år äldre än sig själv? Kan verkligen er far, som är över sjuttio år gammal, verkligen tillfredsställa er mor som ännu är förhållandevis ung?"
"Nej, inte alls. Det är därför som mamma skaffat sig en yngre älskare. Han heter greve Orlav och är hemskt vänlig. Han är bara tjugotvå år gammal."
"Jag förstår", sade Karin Perlovna tyst och bet sig i läppen. "Vill ni vara vänlig att visa in er yngre syster Tatiana Sergevna."
"Åh, det tjänar ingenting till. Mina systrar är av samma åsikt som jag. Fast, min yngsta syster Julia Sergevna kanske är av intresse? Hon är bara tolv år gammal och faktiskt arton år yngre än er son."

"Nej, det behövs inte," svarade Karin Perlovna bekymrat och bad Elizaveta Sergevna att lämna henne ensam. Detta hade verkligen inte gått som hon hade tänkt sig. Ingen av hennes väninnors döttrar hade visat sig besitta rätt karaktär för att bli hustru till hennes son. Karin Perlovna begravde huvudet i händerna och grät. Vad skulle hon ta sig till?

••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••

Nu sitter jag här, och ser solen sakta gå ner, ner där himlen möter hav. Jag tänker tillbaka på alla de stunder vi upplevt ihop, du och jag.

Och om tiden gick att vrida tillbaka, till den dagen jag träffade dig, så skulle jag inte vilja ändra på något.
För varje dag jag fått vaknat upp bredvid dig, se in i dina ögon som åter slår upp för en ny dag, har för varje morgon, fått mig att le av lycka.

För varje natt när mörkret fallit sig på och vi sagt god natt till varandra, har för mig och fortfarande är en värdefull gåva.
Vi har varit med om mycket tillsammans, du och jag.
Vi har fått uppleva stor glädje och tyvärr tung sorg, genom våran vandring, hand i hand, tillsammans genom livet.
Vi har fått se våra barn komma till världen, fått äran att se dem växa upp och de i sin tur bilda familj, precis som du och jag en gång gjorde.
Det jag vill säga till dig, min älskade, är att jag vill tacka dig…. för att mitt liv med dig har varit fantastiskt.

Tack för att du gjort mitt liv helt komplett.
För 60 år sedan blev vi man och hustru och vi lovade varandra evig kärlek.
Det ska jag ge dig, för de 60 år vi redan vandrat vill jag fortsätta att vandra med dig vid min sida, år för år och dag för dag.
Du är min andra hälft och utan dig skulle jag famla i mörker.
Likt en stjärna på himlen utan sin natt.
Jag lovar dig att för dagen som var igår och för dagen som gryr idag, så ska jag fortsätta att vårda, respektera och beskydda dig.
Precis som jag gjort från den fösta dag, det blev du och jag.
Så min älskade, jag vet inte vad morgondagen bär av, men det jag kan lova dig, här och nu, är att jag kommer att älska dig….
 så länge som solen möter hav.


Micaela Lundgren
Utdrag från: http://www.diktkonst.se/

"Om en person du talar med inte tycks lyssna, var tålamodig.
Det kan helt enkelt vara så att han har lite ludd i ena örat."



Källa: Nalle Puh

Gjord: 29 Dec 2008
 Av: Natalie


"pappa? kan vi gå och titta på den där hemliga saken du berättade om?"
"ja det kan vi, men det kanske inte är så spännande som du förväntat dig..."
"det gör inget pappa. allting är spännande med dig!"
"haha, du är gullig du, gumman."
"jag är ingen gumma! så säger man väl inte?..."
"men jag menar inte så... jag menar att du är en söt liten gumma. som din mor."
"jag saknar mamma." tårar fyllde flickans stora ögon.
"jag vet. det gör jag med. Mycket."
pappan tog sin dotters hand och de gick in på museét.

Det var så länge sedan mamma dog. men det känns ändå som det var igår. hon stod där, så lycklig i köket, skrattet klingade gott med pappas fnissande. ja- det är sant. pappa fnissar. hennes léende. jag kommer aldrig glömma de där små smilgroparna hon hade. när jag var mindre undrade jag om man kunde stoppa små ärtor i dom så de försvann när hon slutade le. Suck. 15 år har gått. jag kommer fortfarande ihåg pappas min när jag kom ner till köket. det satt en polis vid köksbordet, och hade ett hemskt tonfall när han hälsade på mig. jag slängde mig i pappas famn och frågade jätteglatt.

"kommer mamma hem idag? pappa.. varför ser du så ledsen ut? har det hänt något med stampe?"
pappa tittade mig länge in i ögonen, som om han försökte få mig att förstå genom en blick. men jag var ju bara ett barn, inte förstod väl jag den vinken? det var bara en vuxen människa som kunde förstå vad han menade. nu efteråt förstår jag hur han kämpade för att få sig ur orden, få mig att förstå. att mamma inte fanns längre. att en dum farbror hade tagit sån där vuxendricka som bara pappa drack på julafton. druckit vuxendricka, och satt sig bakom ratten i sin blåa lastbil. och glömt att bromsa, när det slog rött.